Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 2. Den polska statens daning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DEN POLSKA STATENS DANING. 11
man sökte till och med insmuggla det på andra håll an i riksdagen,— i senaten
och riksdomstolen.
Äfven frånsett liberum veto arbetade den parlamentariska maskinen bristfälligt
Ordföranden (marskälken) hade nämligen en utomordentligt inskränkt befogenhet,
han kunde hvarken sätta en damm för de mest flödande tal och hindra afvikelser
från ämnet, ej heller fastställa en föredragningslista, hvarigenom statens
angelägenheter kunnat behandlas framför privata; landtdagarnes instruktioner för landtbåden
lydde ofta sa, att vid äfventyr af riksdagens sprängning intet ärende finge behandlas
före deras speciella kraf, ofta blott personfrågor. Riksdagen tillvaratog blott ståndets
intressen, ej rikets. Det var därför utsiktslöst att af den erhålla medel att föra
en målmedveten, i nödfall aggressiv politik. Man nöjde sig t. ex. med att under
form af skänker faktiskt betala tribut åt de tatariska röfvarne vid gränsen i stället
för att rycka upp sig till en politisk åtgärd, som skulle hafva gjort ett slut på detta
ovärdiga tillstånd, d. v. s. besluta ett krigståg mot dem. Ja, man motsatte sig
principiellt hvarje försök att draga nytta af gynnsamma situationer, hvarje företag, ja,
allt slags utrikespolitik öfver hufvud. Efter den förste Vasas regering utmärktes
adelns förhållande till kronan af ett absolut misstroende, en nästan vidskeplig
fruktan för försök att införa ett envälde, för ett stärkande af konungens anseende, hvilket
ju en framgångsrik yttre politik ofelbart skulle hafva ökat. Med slagorden
»Machia-velli» och »Callimachus» (d. v. s. planer att stärka konungamakten) kväfde man
hvarje reform i dess linda.
For att omintetgöra hvarje absolutistisk förhoppning hade adeln redan i
valkapitulationen 1574 förstått att insmuggla en artikel de non prcestanda oboedientia,
genom hvilken uppror blef tillåtet, ifall konungen uppsåtligt kränkt någon lag.
Samma syfte hade de konfederationer, förbrödringar, rättare sagdt sammansvärjningar
emot konungen, genom hvilka man ville aftvinga honom det ena eller det andra.
De upproriske, bättre organiserade an de lagliga myndigheterna, värfvade anhängare
och förklarade krig mot konungen, som väl kunde besegra men icke bestraffa dem,
och han måste nöja sig med att ledarne gjorde afbön, sa framt han ej föredrog att
själf ställa sig på deras sida. Visserligen kunde det hända, att en konfederation
blef statens räddning, såsom fallet var 1657 under det fruktansvärda kriget mot
Sverige, men en sådan var i blott alltför hög grad egnad att försvaga medborgarnes
rättsmedvetande; för äregiriga missnöjde var den en blott alltför nära liggande utväg.
Adelns misstro tvang konungen att äfven mellan riksdagarne hafva vid sin sida
ett af senatorer bestående kabinettsråd, som afgaf berättelse till riksdagen. Konungen
var för öfrigt beröfvad all handlingsfrihet tack vare den omständigheten, att hans
ministrar voro oafsättliga (utom såtillvida, att de kunde befordras) och oansvariga;
de betraktades nämligen som ämbetsmän i landets tjenst, icke i kronans, som
visserligen — och detta blott under riksdag — fick välja men icke afsätta dem. Äfven
hetmanerna, storfältherrarne, hade i strid mot rätt och tradition tillskansat sig
samma privilegium; var en sådan oskicklig, måste han tolereras, var han
oppositionell, måste han tillfredsställas, då han och icke konungen förfogade öfver haren.
Dessa voro den berömda »gyllene frihetens» skyddsvärn, statens arcana och
mysteriet, som man egnade en vidskeplig vördnad. Det saknades emellertid aldrig
insiktsfulla patrioter, som varnade för det alltför öfverdrifna i denna frihet, som
önskade en begränsning däraf eller åtminstone någon ordning i
riksdagsförhandling-arne genom afskaffandet af liberum veto. Detta var framför allt fallet under
1500-och 1600-talet, då traditionerna om ett bättre förflutet voro mera lefvande. Men
samma personer, t. ex. furst Zbaraski eller Lubomirski, som i privatsamtal och bref
uttalade sig för nödvändigheten af reformer, kastade regelbundet om, då det gällde
allvar. Sa kraftigt steg dem den adliga demagogien åt hufvudet, sa härligt kändes
det för dem att gemensamt med »bröderna» uppträda som försvarare af de gamla
rättigheter, som förfäderna tillkämpat sig med sitt dyra blod (faktiskt genom att
af-pressa konungen dem), att de själfva blefvo de mest förbittrade motståndare mot
hvarje reform för att i stället få frossa i omätlig popularitet hos »bröderna».
Sålunda tillväxte med hvarje generation anarkiska böjelser, oförstånd och egenvilja;
man vande sig af med yttre verksamhet och inre reformarbete och försjönk i letargi.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
