Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 2. Den polska statens daning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
14 A. BRUCKNER, DE SLAVISKA FOLKEN.
tjenst och skatter — kyrkan var blott villig att gifva »milda gåfvor» för
statsbehof-vens täckande, medan hon länge förstod att tillbakavisa en regelrätt beskattning —,
men framför allt det ytterst obehagliga uppbärandet och indrifvandet af tionden z’n
natura samt de andliges särskilda domsrätt och rätten att vädja till Rom.
Visserligen blef en gräns satt for kyrkans vidsträckta domsrätt, exekutionen af dess domar
genom »den världsliga armen» upphäfdes delvis, rätten att göra testamenten till kyrkan
inskränktes, man skulle vädja till nuntiaturen i Warschau i stället för till Rom; men
tillräckligt många anledningar till missbelåtenhet kvarstodo likväl. Med orätt — ty
just kyrkan var adelns försörjningsanstalt: biskopsstift, kanikämbeten,
abbotsbefatt-ningar samt feta gäll voro förbehållna adeln — de tre förstnämnda kategorierna
rent af enligt lag; blott undantagsvis, och knappast någonsin efter 1500-talets slut
kommo personer af borgerlig släkt i besittning af dylika. Och detta var till polska
kyrkans skada, ty dess största ljus, t. ex. kardinal Hosius, biskop Dantiscus och
Kromer (alla tre biskopar i Ermeland), jesuiterna Skarga och Herbest voro af
borgerlig härkomst. Trots dessa ständiga slitningar bevarade den polska kyrkan sin
nationella karaktär, som naturligt var i ett land, hvars kyrkofurstar voro
innehafvare icke blott af andlig makt utan — på grund af sate och stämma i senaten —
jämväl af politisk. Som särskildt stånd kunde dock de andlige ej hålla sig uppe
bredvid adeln.
Ännu mindre blef detta möjligt för borgerskapet, som var söndradt från adeln
genom skarpa motsatser — fordom också af nationell art. Dessa sistnämnda voro
visserligen nu utplånade, men hvad som icke upphörde var adelns afund mot
bor-garnes redan under medeltiden förvärfvade välmåga, mot hvilken dess egen forna
torftighet tydligt stack af. Under nya tiden ändrades detta förhållande visserligen
helt och hållet, delvis af internationella orsaker. Transitohandeln på Orienten, som
hade gjort den polske borgaren rik, slog nu in på andra vägar. Grunden till
Danzigs omätliga rikedom lades visserligen nu, men detta skedde på grund af den
utomordentliga blomstring, som adelns ekonomi nådde. Adeln hade för länge sedan
hängt upp sina vapen på väggen, och sa småningom började på grund af befolkningens
tillväxt Västeuropa äfven i Polen se sig om efter spannmål, och nu först blef därför
exporten af råvaror inkomstbringande. Adelsmannen började draga nytta af den
oafbrutna fredens långa ar och kastade sig på intensivt jordbruk, han började lägga
an på massproduktion och forslade, utan att betala afgift därför, alstren af sina
skogar och fält på Weichsel till Danzig, på Njemen till Ostpreussen, medan han lät
drifva sin gödboskap till Brieg och Breslau. Här försåg han sig med utländska
tyger, specerier och lyxartiklar. Men den polske köpmannen såg sig utesluten från
hela denna handel. Likaså försjönk den polske handtverkaren mer och mer i
fattigdom; då införseln af utländska varor gynnades, kunde icke ens de strängaste
skråordningar skydda honom. Nu började förhållandena raskt ändra sig: adelsmannens
lefnadssätt blef allt ståtligare; bara det ungerska vinet slukade kolossala summor,
när man försmådde det förträffliga polska ölet och mj ödet. Då man endast utförde
råvaror och införde en. mängd industriartiklar, måste emellertid landet blifva
utarmadt, och Europas kornbod hotades af hungersnöd. Särskildt utarmades stadsbon;
det dröjde ej länge, innan han såg sig instängd inom sina egna murar. Nu
hämnade det sig bittert, att han fordom afstått från politiska rättigheter och plikter och
blott egnat sig åt förvärf. Enstaka patricier, som blifvit rika (familjerna Betman,
Böner, Schönebeck, Mornstein, de sedermera grefliga släkterna Schembek och Morstin),
slöto sig till och fingo till och med inträde i högadeln; dess djupare sjönko de öfriga.
Utan politiska rättigheter, utan representanter i riksdagen kunde de omöjligen
tillvarataga sina intressen. Adelns egennyttiga tullpolitik afskar borgarens förbindelse
med utlandet. Adelsmannen, som var herre öfver byn, kunde undantränga borgarne
och hans varor äfven från den närmast liggande landsbygden. Godsherren hade ju
ensamrätt att bedrifva utskänkning och kunde tvinga sina bönder att afsätta sina
produkter blott på herrgården. Ända in på stadens murar, ja, inom dessa sträckte sig
hans egendom, hvarigenom stadens förhållanden bragtes i förvirring. Sålunda sjönko
handel och handtverk; många städer blefvo byar, hvilkas åkrar och trädgårdar gåfvo
ett torftigt uppehälle åt borgare, som blefvo allt slöare, allt mer förvandlade till
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
