Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 2. Den polska statens daning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 A. BRUCKNER, DE SLAVISKA FOLKEN.
böndernas bördor. Först blef bonden isolerad, möjligheten att väcka åtal mot hans
herre betogs honom; detta gick utan vidare för sig på de enskildes gods, på de
kungliga och de andliga kom det aldrig därhän åtminstone i teorien— annorlunda
gick det visserligen till i praktiken. Likaledes blef det gjordt svårare för honom att
lemna egendomen, medan det blef utomordentligt mycket lättare för godsherren att
förfölja en flykting. Snart förfogade rent af hans herre godtyckligt öfver hans lif.
Penningafgifter och naturaprestationer ökades icke; däremot steg oskäligt
dagsverksskyldigheten med skära och lie, med yxa och fordon, och slutligen hade bonden
för sitt eget arbete blott nätter och helgdagar till sitt förfogande. Motsatsen mellan
herre och bonde blef allt större. Den förre blef mer och mer den store godsherren,
sedan hans egna utgårdar fullständigt trängt undan bondejorden; han kände sig
kommen af helt annat blod och såg med förakt ned på böndernas massa, dessa
söner af Kam. Det var blott godsherrens medfödda godmodighet och hans lättsinne,
men an mer traditionens makt, som skyddade bonden från det allra värsta. Under
detta tryck blef bonden ett lastdjur, sjönk ned i fattigdom och djuriskhet, i smuts
och elände. Han vande sig att dricka, och därtill uppmuntrade honom husbonden,
på det att hans krogrättighet skulle blomstra och den afgift, som juden i värdshuset
betalade, skulle kunna ökas. Blott den slaviska rasens förnöjsamhet och tålighet
gjorde, att bonden kunde bära oket; men han blef alltmer främmande för sin herre,
och detta skulle längre fram bittert hämna sig — exempelvis 1846 i Västgalizien.
Ej under då, att redan på 1600- och an mer på 1700-talet den odlade jordens areal
liksom befolkningssiffran minskades, det mest talande beviset för att de politiska
skriftställare hade rätt, som förordade böndernas befrielse. Redan på 1500-talet hade
prästerna i sina predikningar och satirikerna i sina uddiga dikter uppträdt mot
denna böndernas ovärdiga behandling, och de tolkade alla Polens olyckor som
himmelens straff för detta förtryck. Insikten härom blef allmän och gaf sig öppet luft (t.
ex. i Johan Kasimirs bekanta högtidliga löfte 1658), och dock — som på alla områden —
stannade allt vid det gamla, d. v. s. det dåliga. Krass egennytta och känslolös slöhet
tillintetgjorde hvarje förnuftigt initiativ och lät vederbörande ej ens inse sin egen fördel.
I värsta fall återstod alltid för bonden att fly österut. På steppen och på
gammal rysk mark, i vojevodskapen Kiev och Brazlaw, i det s. k. Ukraina (= gränsområde),
liksom i Podolien hade uppstått väldiga godskomplex med omätligt behof af
arbetskraft, med fruktbar, svart jord och med gynnsamma betingelser för bosättning. Och
blef äfven här förvaltares och kommissariers tryck olidligt, sa stod därifrån vägen
öppen öfver Dnjepr och dess forsar till kosackerna, zaporogerna. Dessa utgjorde en
brokig samling folk, en del voro förbrytare och flyktingar, som höllo till vid
steppens gräns och i.närheten af de små gränsslotten vid Dnjepr, andra voro jägare och
fiskare. Det hela var ett biandfolk, rester af gamla turkiska stammar, tatarer,
po-lackar men i synnerhet ryssar, de voro röfvare — detta låg redan i deras
orientaliska namn — och fribytare, därför ock mycket tappra. De utgjorde på samma gång
en improviserad gränsvakt mot tatarerna, de fråntogo dessa deras byte och hemsökte
dem ända bort på Krim. På sina lätta fartyg färdades de utför Dnjepr,
brand-skattade Svarta hafvets kuster och utbredde skräck ända till Konstantinopel och
Mindre Asien. Redan tidigt fingo de en någorlunda tillfredsställande organisation
under egna atamaner, de förenades längre fram till »regementen» och voro duktiga
krigare, framför allt användbara som infanteri. Den turkiska och tatariska prägel,
som utmärkt dem, trädde snart tillbaka för en kristen, om an månget orientaliskt,
mongoliskt-demokratiskt drag lefde kvar. Redan i slutet af 1400-talet gjorde de sig
bemärkta, men sedan mer och mer; i krigen spelade de en allt viktigare roll. Oro
och anarki härskade bland dem i högsta grad, hvarje äfventyrare fick bland dem
stort anhang. För polackarne blefvo dessa kosacker högst obekväma; klagomål
framställdes ständigt öfver dem af tatarer, moldauer — hvilkas hospodarer de hjälpte
till att insätta och afsätta — och framför allt af turkarne, med hvilka man af
princip förde en fredlig politik. Dock kunde man ej undvara deras tjenster; den mest
glänsande af dessa visade de utanför Choczim 1621 under Konaszewicz: utan hjälp
af deras 30,000 man starka, krigsvana infanteri skulle den hjältemodiga polska arméen
omöjligt kunnat hålla stånd mot turkarnes öfvermakt. Polackarne sökte helt in-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
