Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 3. Polens sista konungar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
30 A. BRUCKNER, DE SLAVISKA FOLKEN.
ner — genom -ingående ^af svågerlag. Liksom farfadern förmälde sig : sonsonen.
(Sigismund August) med en habsburgsk prinsessa. Någon varaktig nytta af dessa
förbindelser drog Polen knappast. Ty alldeles som den polska, hatade den ungerska
adeln Habsburgare o.ch> tyskar till den. gra4, att den åtminstone framför dem föredrog
turkarne. Liksom i Polen var det blott magnaterna, som stodo på Habsburgarnes sida
— däraf dubbelvalét 1526, Men denna stämning drog Sigismund ej fördel af, ehuru
hans första giftermål/-r- med en Zapolya — tydligen tycktes anvisa honom denna
väg och hade förledt kejsaren att stifta den stora unionen mot Jagellonerna, hvilken
genom aftalen på ^ongtessen i Wien kom att sakna ett mål. Att konungen frivilligt
afstod från alla dynastiska planer, förklaras nog ock af den for Jagellonerna
ödesdigra omständigheten, att, trots Kasimir IV:s många söner, deras familj nu berodde
blott på två ögon. Under; sådana förhållanden nöjde sig Sigismund med att spela
den roll, som bast öfverensstämde med hans skaplynne, rollen af medlare mellan
Ferdinand och Zapolya. Zapolyas son, hans egen dotterson, dog sedan helt ung som
vojevod af Siebenburgen under turkisk öfverhöghet.
En lika vacklande familjepolitik förde Sigismund ock gentemot Preussen. Som
stormästare efter Fredrik af Sachsen, som aldrig aflagt någon hyllningsed, följde
1510 Albrecht af Hohenzollern, en systerson till konungen (son af hans syster Sofia).
Lika litet som Fredrik var denne sinnad att hålla bestämmelserna i den »eviga
freden» af 1466. Spänningen ledde till ett krig 1520. Albrecht, som endast hade att
lita till Ordenslandets resurser samt den hjälp han kunde erhålla från Brandenburg,
kunde ej hålla stånd mot konungen, men i stället for att grundligt kväsa sin
mot-stånd^re nöjde sig morbrodern med en fred, som skänkte systersonen väsentliga
fördelar: till pinsammaste öfverraskning för påfve och kejsare erkände Sigismund
Preussens sekularisering och Albrechts egenskap af världslig furste. I jämförelse
härmed betydde det foga, att Albrecht ändtligen erkände Polens öfverhöghet och i
Krakau 1525 aflade hyllningsed.
Lyckliga strider’ utkämpades i öster och söder; sa segrade hetmanen Ostroski
vid Orsja mot ryssarne 1514 och hetmanen Tarnowski 1531 vid Obertyn mot Moldau;
men Smolensk stannade i ryssarnes händer, gränslandet mot Moldau, Pokutien,
tvisteäpplet mellan bagge staterna, var ej tryggadt, ja icke ens tatarernas skandalösa
anfall upphörde. Sigismunds regering betecknade alltså Polens frånträdande från sin
ställning i väster ^7-mppgifvandet af Ungern, Böhmen och Preussen —utan att
samtidigt dess position i öster blef väsentligt starkare. Val förmådde Polen ej samtidigt
fora krig på två fronter. Ett förbund mellan kejsaren, Ryssland och Preussen syntes
innebära den största fara for Polen, men hufvudorsaken till rikets svaghet låg nu
liksom längre fram däri, att man i alldeles otillräcklig grad drog nytta af sina egna
maktmedel; i förvänd ståndsegennyttä och med straffvärd konsekvens satte sig adeln
emot deras tillgodogörande och naturligtvis an mer deras förökande. Denna svaghet
i den åldrande konungens utrikespolitik hade sin motsvarighet i hans svaga
eftergifvenhet emot sin härsklystna och giriga gemål Bona. Utan hänsyn schackrade hon
med ämbeten och biskopsstift och skrapade ihop en stor förmögenhet, som gick
förlorad for dynastien och för Polen, enär hon släpade alltsammans med sig, då hon
1556 vande tillbaka till Italien. Dessa »neapolitanska summor» lyckades Polen aldrig
återfå, om an frågan härom i mångt och mycket bestämde dess politik gentemot
kejsaren och Spanien. I liknande belägenhet hade litauerna handlat annorlunda; de
hade hellre aflägsnat storfurstinnan Helena an prisgifvit hvad som tillhörde dem.
Oviljan öfver Bonas hushållning och öfver påläggandet af skatter, som fyllde hennes
fickor, samt den upphetsning inom adeln, som en del magnater vållat, gaf sig luft i
kriget 1537 (»hönskrakelet»); det mot Moldau inkallade uppbådet på öfver 100,000
man föredrog framför att draga mot fienden att stanna kvar utanför Lemberg,
debatterade där sina önskemål, formulerade de skarpaste angrepp mot konung och
senatorer och måste, innan det sett någon fiende, hemskickas — en förbild i
demagogisk anarki for alla följande tider. Den gamle konungen, hvilken ofta kallades
till skiljedomare och förgäfves sände de europeiska furstarne sina fredsepistlar, skapade
till sist genom sin svaghet olidliga förhållanden. Man fäste alla sina förhoppningar
Tid Bonas son, ehuru han liksom sin kusin Ludvig af Ungern erhållit en förvekli-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
