Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 3. Polens sista konungar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
38 A. BRUCKNER, DE SLAVISKA FOLKEN.
dynastiska intresse med det katolska, ty Sigismund på svenska tronen betydde
katolicismens seger i Norden. Härifrån härledde sig fantastiska kombinationer och planer,
uppgjorda af konungen och åtskilliga katolska äfventyrare, med hvilka han gärna
omgaf sig: förbund med Spanien och påfven, med alla Sveriges fiender (särskildt
Danmark, dess naturliga rival), med England och Nederlanden — allt utan resultat.
Trots detta kunde den katolska ligan i kampen mot den protestantiska unionen
med säkerhet räkna på Sigismund, de spanska och österrikiska Habsburgarnes
frände. Detta visade sig framför allt under trettioåriga krigets första skeden. Det
ärkekatolska Polen tycktes ju böra blifva kejsarens naturlige bundsförvant mot de
protestantiska ständerna, och redan tidigt (1613) hade också förbund ingåtts, men
faktiskt voro de katolska Polackarnes sympatier på de protestantiska ständernas sida.
Hat och misstro mot Habsburg tillbakaträngde helt och hållet den konfessionella
ståndpunkten. För Polen erbjöd sig ett oväntadt tillfälle att återvinna Schlesien;
ännu var det gamla bandet ej fullt afslitet, ännu tillhörde Breslau kyrkoprovinsen
Gnesen, och konungen uppträdde öppet som stiftets laglige beskyddare, han
hoppades ock i Schlesien åt sina talrika barn förvärfva besittningar, sedan han fördrifvit
därvarande protestantiska furstar. Verkligen blef ock en af hans söner biskop af
Breslau. Den polska riksdagen förhindrade emellertid ett kraftigt ingripande till
kejsarens och katolicismens förmån; den vägrade nämligen hvarje anslag därtill.
Konungen kunde därför endast med egna tillgångar bispringa kejsaren, och dock
har han två gånger bidragit till Österrikes räddning Ena gången var 1618.
Betlen Gabor belägrade då Wien, och dess fall troddes säkert; då måste han plötsligt
draga därifrån och begifva sig tillbaka till Ungern: konungen hade på egen
bekostnad värfvat 10,000 vilda legoknektar, som inföllo i Ungern, vunno en glänsande seger
öfver Rakoczy och utbredde skräck vidt och bredt. Andra gången var, då han drog
öfver Polen den turkiska makten, som eljest kunnat understödja Betlen Gabor —
hvilket höll på att prisgifva det som vanligt försvarslösa Polen åt undergång. För
dessa afgörande tjenster har Sigismund intet annat erhållit an löften; därför steg
också missnöjet i landet, därför växte också oppositionen och omintetgjorde konungens
alla reformplaner — blott den adliga anarkien gjorde tydliga framsteg. Till ett
ingripande från polskt håll i kriget i Tyskland, till ett begagnande af gynnsamma
tillfällen skulle det ej sedan komma. Alltmer afgjordt drog sig Polen nu tillbaka från
världshändelserna. Men på det sättet skulle ej lugnet och säkerheten tryggas.
När Sigismund III ändtligen dog 1632, gick hans impopularitet icke i arf till
sönerna. Wladyslaw IV blef enstämmigt vald till konung samma ar. Denne var ingen
katolsk fanatiker, af honom voro inga angrepp på trosfriheten att befara, dissidenterna
började åter att hoppas, och den ortodoxa kyrkan återfick sin organisation. Men icke
heller han tänkte uppgifva sina anspråk på tsarernas tron, till hvars innehafvare han
en gång valts, ej heller på Sveriges rike, hvars vapen och titel han ej ville släppa. Hans
regeringstillträde blef därför signal till svåra stormar. Stilleståndet i Djeulino hade
just gått till ända, och den turkiske paschan af Viddin började på egen hand krig.
Men konungens energi och frans fältherrars lycka triumferade öfver alla fiender.
Paschan fick för sin egenmäktighet plikta med sitt hufvud, och freden med Turkiet
förnyades. Den stora ryska här, som belägrade Smolensk, blef själf innesluten af
polackarne och tvangs till kapitulation 1634. Freden i Polanovka satte en gräns för
Polackarnes framryckning. Ryssland måste betala krigskostnaderna och afstå från de
västryska områdena liksom från landet vid Östersjön; däremot uppgaf Wladyslaw sina
anspråk på Rysslands tron. 1635 gick det förödmjukande stilleståndet med Sverige
till ända, men Wladyslaws planer på krig stötte på enstämmigt motstånd; riksdagen
vägrade åtaga sig skatter eller gjorde det utomordentligt svårt för konungen att förfoga
öfver hvad de inbragte, då den ställde dem till de särskilda vojevodskapens förfogande.
Konungen såg sig dömd till overksamhet. Det misstroende, som fadern rikligen
förtjenat, öfvergick nu på sonen. Med Sverige afslöts nu i Stumsdorf på 26 ar ett
jämförelsevis fördelaktigt stillestånd, och nu tänkte adeln draga nytta af det efterlängtade
lugnet. Det gällde att kolonisera och uppodla Ukrainas rika jord, men arbetet stördes
af kosackerna, hvilka ej läto förvandla sig till bönder. De polska hetmanerna Potocki
och Koniecpolski återställde emellertid ordningen. Fästen uppbyggdes — Kudak och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
