Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 3. Polens sista konungar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
40 A. BRUCKNER, DE SLAVISKA FOLKEN.
ledde visserligen ej vidare från seger till seger, förgäfves belägrade hundratusentals
kosacker och tatarer en handfull polackar i fästningen Zbaraz (1649), men konungen,
själf innesluten i Zborow, kunde ej uträtta mera an att han lyckades skilja tartarerna
från kosackerna. Traktaten i Zborow blef för kosackerna mycket fördelaktig. Jesuiter
och judar förvisades ur Ukraina, genom en demarkationslinie afspärrades ett
vidsträckt område, som ej fick beträdas af kronhären, kosackernas antal bestämdes till
40,000, och slutligen fingo ortodoxa biskopar och vojevoder säte i senaten. Men hvarken
denna eller senare traktater voro ärligt menade och höllos ej. Polackarne kunde ej
finna sig i sina förluster, ej forma sig till att erkänna »bönderna» som likaberättigade,
ej ställa de ortodoxe i jämnbredd med katolikerna. An mindre kunde ChmieJnicki
uppfylla de upphetsade massornas högt spända förväntningar. Nya strider upplågade
alltjämt. Ar 1651 ledo kosacker och tatarer vid Beresteczko trots sin fyrdubbla
öfverlägsenhet ett fruktansvärdt nederlag, men det allmänna uppbådet, som tillkämpat
sig sin sista lysande seger, förstod ej att draga nytta af den utan vände om, och
kosackerna undgingo en hotande undergång. Deras höfding led af det beroende,
hvari han stod till tatarerna och hvilket ständigt ökades; utan deras hjälp kunde han
ej bestå i kampen mot polackarne, men denna hjälp stod honom fruktansvärdt dyrt
och alltjämt dyrare. En million människor hafva dessa strider kostat lif och frihet,
och Ukraina förvandlades till en öken. Hans eget folk blef upproriskt, och när hans
betryck ökades, då polackarne hade förmått tatarerna att skilja sig från honom,
vände han sig till den ortodoxa staten, hvilken han flere gånger nalkats med anbud,
men som misstroget afvisat honom som en röfvare — till Ryssland (1654). Detta
var emellertid blott att påskynda kosackernas undergång, ty af alla sköna löften
om Oafhängighet och upprätthållande af de gamla privilegierna höllo moskoviterna
ej ett enda, sa snart de någorlunda kände sig som herrar öfver situationen. Men
med kosackernas undergång var också Polens beseglad, den kostade blott ojämförligt
mer tid och möda.
Tsar Alexej mottog anbudet om kosackernas underkastelse. Förevändning härtill
fann han däri, att Polen ej erkände hans titulatur. Hans härar ryckte in i Ukraina liksom
i Litauen samt eröfrade Smolensk och Vilna (1655). Republiken var värnlös. Samtidigt
hade nämligen Karl Gustaf, som vid drottning Kristinas tronafsägelse blifvit Sveriges
konung, börjat krig. Han var eggad af polska öfverlöpare, retad af Johan Kasimirs
protest mot hans tronbestigning, lockad af det säkra byte, som väntade honom, när
Polen nu hemsöktes med krig af ryssar och kosacker, och sa afbröt han
Underhandlingarne med Johan Kasimir och inföll med två härar, en i Storpolen och en i
Litauen. Sa uppflammade det andra nordiska kriget (1655—1660). De missnöjda
polska stormännen, hvilka redan 1651 hindrat sin konung i hans verksamhet och
tillintetgjort frukterna af segern vid Beresteczko, gingo öfver till svenskarne — sa
hetmanen Radziwill (calvinist)i Litauen,sa vojevoden Opalinski i Storpolen—och ställde
sig under Karl Gustafs beskydd. Svenskarne ryckte fram nästan utan svärdsslag, adel
och krigshär trädde öfverallt på deras sida. Endast Krakau gjorde en tid bortåt ett
behjärtadt motstånd, men gaf sig till sist, då det ej erhöll undsättning. Konungen
flydde med en handfull trogna ur landet och fann en fristad i Glogau i Schlesien.
Belåtenheten med det svenska protektoratet blef ej af lång varaktighet. Det
företräde, som visades de evangeliske, kränkandet af katolikernas känslor, den
hänsynslösa brandskattningen liksom i fiendeland — allt väckte motspänstighet hos adeln.
Den fruktlösa belägringen af Czenstochowa klosterfästning, det upprop, som konungen
från Schlesien utfärdade till sina undersåtar, sammandragandet af den polska hären
under sina hetmaner förändrade på en gång läget. Konfederationen i Tyszowce
(i slutet af 1655) förklarade krig mot svenskarne. Från Lemberg ledde nu Johan
Kasimir motståndet; ett småkrig rasade öfverallt och demoraliserade och bragte i
förvirring de svenska styrkorna. Karl Gustafs läge blef förtvifladt. Han räddade sig
genom att till en Polens delning inbjuda den store kurfursten, Georg Rakoczy af
Siebenburgen och Bogdan Chmielnicki. Johan Kasimir hade redan bemäktigat sig
Warschau, men då afbröts hans segertåg genom tredagarsslaget utanför denna stad;
det allmänna uppbådet hade redan förut börjat upplösas, och nu måste han anträda
återtåget. Johan Kasimir blef nu i sin ordning tvungen att se sig om efter utländsk
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
