Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 3. Polens sista konungar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POLENS SISTA KONUNGAR.
47
vunnit den svenske härskarens
ynnest. Samtidigt infångade August
i Schlesien två af bröderna Sobieski
och inspärrade dem på Königstein.
Nu kastade sig August fullständigt i
tsar Peters armar och uppgjorde
rent af med Ryssland och Preussen
planer på en delning af Polen. Men
Karls segerrika s\ärd gjorde alla
dessa sträfvanden om intet, och
i freden i Altranstädt tvang han
August att afsäga sig Polens tron —
lat vara att Ryssland och Augusts
polska anhängare ej erkände denna
fred. Efter slaget vid Pollava var
det emellertid slut med Stanislaws
skuggregering. Konfederationen i
Warschau 1710 förklarade ogiltigt
allt hvad som skett och återinsatte
August som konung. Denne skred
omedelbart till uppgörande af nya
delningsplaner med Preussen och
Ryssland, men tsar Peters olycka
vid Prut 1711 befriade Polen från
ryssarne.
Landet var ödelagdt genom det
tioåriga kriget, genom de
främmande härarnes framfart men framför
allt genom den inre partisöndringen;
det kraftlösa landet tycktes moget för
en statshvälfning. Men August
tvekade, och då under tiden hans
trupper foro allt våldsammare fram i riket, grep adeln i sitt måttlösa betryck till vapen, och
på en konfederation i Tarnogrod under marskalken Ledochowskis ledning förklarade
den slutligen sachsarne krig. Då August tycktes komma att draga det kortare strået,
anropade han tsar Peter om hjälp. Ryssarne inryckte i Litauen, det ryska
sändebudet bemedlade en fred, hvars bestämmelser »den stumma riksdagen» (ingen fick
yttra sig) endast hade att bekräfta (1717). August fick nu uppgifva sina planer på envälde,
de sachsiska trupperna lemnade landet, den polska armeens styrka begränsades, dess
numerär skulle blott kunna ökas genom ett riksdagens beslut, — något som gjordes
illusoriskt genom liberum veto — och likaså reglerades statens inkomster.
Detta skamliga uppgifvande af allt slags själfständighet fick sitt nödvändiga
komplement i Potsdamfördraget 1720, där tsaren och Preussens konung lofvade
hvarandra att för framtiden upprätthålla anarkien i Polen: landet blef en provins med
ryska sändebudet som prokonsul. Ett bevis härpå lemnade förhållandena i Kurland,
där sedan 1711 änkehertiginnan Anna, född prinsessa af Ryssland, regerade utan att
taga hänsyn till vare sig Polens eller den siste Kettlers rättigheter. Sedan denne
Kettler 1737 dött i utlandet, lät hon — då kejsarinna af Ryssland — välja sin
gunstling Buhren (Biron) till hertig, och Polen hade ej annat att göra an att lata
det ske. Polen var öfver hufvud ej vidare en själfständig faktor i den europeiska
politiken, man bestämde helt enkelt om dess öden utan alt åtspörja det. Och redan
bragte dess snygge konung själf — för att trygga tronföljden åt sin ätt — på tal
delningen af den polska »kakan»; han var den förste, som ånyo riktade
diplomaternas tankar härpå.
Eljest hade landet att glädja sig åt en ostörd sömn; på sin höjd gaf sig någon
starkare rörelse tillkänna, när t. ex. båda hetmanerna dogo: »hvem skall konungen
utnämna?» I syfte att befordringen af någon mindre väl sedd person skulle förhind-
Konung August III af Polen.
Malning af Anton Rafael Mengs.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
