Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 5. Det gamla moskovitiska riket
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET GAMLA MOSKOVITISKA RIKET. 69
nu försäkra sig om tillträde till kusten. Hur nödvändigt detta var synes klart af
de försök, som från livländskt och polskt håll gjordes att omintetgöra hvarje
moskovitiskt försök att förmå handtverkare m. fl. från Västerlandet att slå sig ned i landet.
När ar 1547 Hans Slitte på tsarens uppdrag värfvat 123 boktryckare, apotekare och
andra och fört dem till Lubeck för att därifrån anträda öfverfarten till Ryssland, sa
blef han på livländsk anstiftan häktad, hvarpå hans folk skingrades. Sigismund
August af Polen varnade Europa att hjälpa till att lära moskoviterna att bygga fartyg;
däraf kunde fara uppstå för kristenheten. Och hertigen af Alba varnade nederländarne
för att förse Moskva med varor och vapen; detta kunde blifva fördärfligt för kristenheten.
Därför sträfvade Ivan af alla krafter alt nå fram till hafvet, och äfven här gick
han blott i sina fäders spår. Förbund med Danmark, strider med Sverige, hot mot
Livland hörde sedan 1480-talet till ordningen för dagen. Redan 1492 byggde
moskoviterna sitt Ivangorod midt emot Narva. Från Ivan IV:s tid blefvo förhållandena
mera tillspetsade. Denne betraktade Livland som sitt fädernearf: fordom hade Jaroslav
och andra furstar upptagit skatt därifrån, och nu hade Dorpat ersatt Jaroslavs Jurjev.
Någon definitiv fred ville han ej bevilja, blott korta stillestånd på tryckande villkor. Då
Furstenberg ar 1557 tvangs till förbund med Polen, tog Ivan en fruktansvärd hämnd
på det olyckliga landet. Ett försök att bemäktiga sig Livland genom den danske
prinsen Magnus, åt hvilken tsaren gaf en släkting till gemål, misslyckades, och då
kastade sig tsaren 1576 med all sin makt öfver Livland. Men Balhory upptog
striden med framgång samt började slutligen belägra Pskov. Äfven svenskarne
trängde segerrikt fram. I sin nöd vände sig Ivan till Rom och begärde dess
medling. Det behöfdes ej mer, för att man i Rom skulle göra sig illusioner om att Ivan
hyste planer på en kyrklig union, och en erfaren diplomat, känd för sin verksamhet
i Sverige, den hänsynslöse jesuiten Possevino, sändes till Moskva. Kommen till ort
och ställe, lät han unionsplanerna falla men lyckades i sitt uppdrag som medlare
mellan de stridande. Ivans högmod var brutet genom de upprepade motgångarne;
Polackarnes ställning framför Pskov var ganska svår — moskoviterna, som i öppen
strid, och detta gäller äfven de af Ivan upprättade strellsernas infanteri, ständigt blefvo
besegrade, visade sig oöfvervinneliga bakom det enklaste palissadverk, hur mycket mer
då bakom Pskovs murar! Sålunda åvägabragtes 1582 ett stillestånd, denna gång på
tio ar. Ivan afträdde Livland och Polotsk. Året därpå slöt han jämväl stillestånd
med Sverige och uppgaf då sina anspråk på Estland, Narva och hela kusten.
Därmed var tsaren definitivt tillbakaträngd från Östersjön. Delta var den enda
allvarligare motgång han rönte under sin regering, och de allt lifligare förbindelserna med
England kunde icke uppväga den. An mer fördystrades hans sista dagar af frågan
om tronföljden. Han hade haft en frisk och kraftig son; honom hade han själf
1581 slagit ihjäl under ett af dessa ohyggliga vredesutbrott, för hvilka ingen gick
säker. Den andre, Feodor, var ärftligt belastad, en impotent halfidiot, som endast
hade böjelse för andaktsöfningar. En tredje, Dmitrij, född i hans sista äktenskap,
var ett omyndigt barn.
Dynastien höll på att dö ut. Medan Piaster, Arpader och Przemyslider ej
öfverlefvat 1300-talets slut, var det åt Ruriks ättlingar ensamma förunnadt att ända inemot
utgången af 1500-talet lägga hand vid sitt rikes utbyggande. De ar, som
närmast följde på Ivans död (1584), fylldes af strider mellan familjerna Bjelskij, Sjujskij
m. fl., som Ivan skonat; det gällde arfvet efter den döde, närmast regentskapet
för Feodor och därnäst själfva kronan, »Monomachs krona» — alldeles som under
Ivans gosseår. Den som hvad rangen angår gick före alla de andra var den
tatariske stallmästaren Roris Godunov. Ivan hade förmält Feodor med dennes syster,
och Godunov själf hade under Ivans regering nått ett visst inflytande genom sin
kloka, tillbakadragna hållning. Hans syster hjälpte till att bana väg för honom.
I Uglitj, dit Ivan förvisat Dmitrij, hans moder och släktingar af familjen Nagoj,
hade Godunovs medbrottslingar mördat prinsen. En undersökning egde rum; den
leddes af en Sjujskij, en af Godunovs motståndare, och tycktes sålunda försiggå
opartiskt. Den gaf till resultat, att gossen under lek fallit och stött halsen mot en
knif. Faktiskt hade undersökningen endast riktats mot Nagojerna.
På Feodors regering (1584—1598) följde Godunovs. Denne lät af änketsarinnan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
