Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 6. Rysslands uppstigande till världsmakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
82 A. BRUCKNER, DE SLAVISKA FOLKEN.
hans ifver. Genom nederlaget vid Narva erhöll Peter blott en lektion, han drack
längre fram en skål för svenskarne som sina läromästare, och han uppgaf ej sina
planer. Ihärdigt fortsatte han kriget, och Karl XIl:s otroliga misstag underlättade
väsentligt hans framgångar. Karl XII kastade sig öfver sin mest förhatlige
motståndare, icke sin farligaste; hvarje ny seger, som Karl tillkämpade sig öfver August,
var blott ett svart nederlag för svenskarne, ty den aflägsnade dem alltmer från deras
egentliga uppgift. Det var, som om Karl XII föresatt sig att bereda Sveriges och
Polens undergång: aldrig hade Peter kunnat finna en mera uppoffrande bundsförvant.
Först det tredje nordiska kriget medförde Sveriges och Polens fördärf. Framgång
följde på framgång. Medan Sveriges hufvudstyrka till ingen nytta bortplottrades på
den sachsisk-polska krigsskådeplatsen, hade Karl för det fattiga Sveriges dyrbaraste
pärla, Östersjöprovinserna, föga eller intet till öfvers. Det 1702 eröfrade Nöteborg
kallade Peter med ratta Schliisselburg — nyckeln till fiendelandets port; 1704 vann
han Narva och Dorpat (»denna fosterlandets berömda stad»), men hufvudhändelsen
inträffade vid Poltava 1709 på »Rysslands söndag». Först efter denna dag lag, sa skref
tsaren själf, »grundvalen fast och orubblig» till det Petersburg,som ar 1703 börjat anläggas
i Neva-deltat. Dit förlade han sitt residens — ett slag i ansiktet på det förfärade
Europa; Moskva förblef blott kröningsstaden. Där borta skapade han sitt »paradis»
med lika stor hänsynslöshet som ihärdighet: innan de finska kärren blefvo beboeliga,
hade de slukat vidsträckta skogar och hundratusen bönders ben. Slaget vid Poltava
gaf åt kriget en förändrad prägel. Nya viktiga framgångar vunnos: Viborg intogs,
en förmur för Petersburg; eröfringen af Riga, Pernau, Reval i Livland och Estland
medförde som resultat hvad Patkul fruktat; det visade sig verkligen öfverflödigt alt
hafva bragt till stånd förbundet mol Karl och att hafva utbytt den svenske härskaren mot
den ryske. Ty att öfverlemna Livland till Polen, därpå tänkte Peter ej ett ögonblick.
Tvärtom ansträngde han alla sina krafter för att kunna behålla hvad han eröfrat:
han sände en här in i norra Tyskland, han uppträdde med en stark flotla på
Östersjön, han verkställde landstigningar på Sveriges kuster. Hans uthållighet kröntes
med framgång. När Karl XII dog, stegrade han sina fordringar, och ändtligen nådde
han i freden i Nystad 1721 hvad han eftertraktat. Livland, Estland, Ingermanland
och sydöstra Finland blefvo Rysslands vinst. Varjagernas haf skulle nu blifva ett
ryskt inhaf. Efter delta talade man i Europa ej vidare om »Moskovien». En ny
europeisk stormakt hade uppstått, och blott platoniskt klagade man öfver att
jämvikten i Norden fullkomligt förskjutits och fruktade man, att Ryssland ståndigt skulle
inblanda sig i Europas angelägenheter.
Numera uppträdde ryska trupper utan vidare i Polen. De polska dissidenterna,
ja slaverna på Balkanhalfön blickade redan nu upp till den ryske kejsaren som sin
beskyddare. Och åt ännu en sida nåddes betydande fördelar: på Persiens
bekostnad vunnos vid Kaspiska hafvet Derbent och Baku 1722 och 1723. De kristna
rikena i Kaukasien drogos under ryskt inflytande. Ser man på arealen, sa var ju
rikets utvidgning jämförelsevis mindre ansenlig — större områden hafva vunnits både
under tidigare och senare härskare. Men de värdefullaste eröfringarne gjordes under
Peter I, med Östersjöprovinserna kunde ingen annan landvinning likställas i vikt
och betydelse.
Efler mönster af Östersjöstäder, på baltisk grund och botten uppstod Petersburg.
Intet ar mera egnadt alt karakterisera den allmänna omhvälfningen an en jämförelse
mellan den nya hufvudstaden »i sina gyllene skor» och den gamla »i sina bastskor»,
som folket sade. Moskva var snart sagdt den enda staden i det gamla Moskovien,
sedan det gamla Rysslands Danzig, d. v. s. Novgorod, samt Pskov, Tver och andra
städer förstörts och man ej vill räkna med de västryska städerna, såsom Kiev och
Smolensk. Dess omfång var oerhördt, men dess folkmängd jämförelsevis ringa;
adelsgårdar, där man ostördt fortsatte samma lefnadssätt som på landet, och vidsträckta
kloster lågo, omgärdade af ändlösa inhägnader, mellan mera stadsliknande områden.
Husen voro af trä, det passade bäst i detta klimat; blott Kreml (fästningen) samt
enstaka kyrkor, kloster och boningshus voro af sten. Gatorna saknade belysning
och stenläggning samt voro i högsta grad smutsiga. Ännu på 1800-talet kändes stanken
från Moskva milsvidt. Eldsvådor förstörde det ofta, sa vid de två stora tataranloppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
