Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Slaviska folken - 6. Rysslands uppstigande till världsmakt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
92 A. BRUCKNER, DE SLAVISKA FOLKEN.
sked genom ett statsstreck, och sa vidare till de siste, Lanskoj, Jermolov, Mamonov,
Zubov — gjorde Potemkin, »tauriern», anspråk på den största betydelsen. Han
förblef alltjämt älskaren en chef, äfven långt efter det jourhavande älskare besörjde
göromålen. Ett par stanser i Byrons Don Juan — där han talar om l’Éprouveuse
— kunna gifva en föreställning om det snygga lefvernet, men man bör komma ihåg,
att Katarinas anseende bland utomstående ej lidit däraf det ringaste. Blott den,
som kom till själfva hofvet och i beröring med dess smuts, kände sig besviken,
saknade den gloria, som hade strålat kring kejsarinnans hjässa — sa Derzjavin.
Ojämförligt mer stötande an denna polyandri eller nymfomani — som ju kunde
jämföras med Peters I:s fel af liknande art — verkade Katarinas utomordentliga
äregirighet och äkta kvinnliga fåfänga, fel som varit främmande för Peter. För denne
var saken allt, för henne formen. För smicker var hon lika mottaglig, det månde
komma från Fredrik II:s sluga penna eller från en stackars utsvulten fransman.
Alltid ville hon blända och glänsa, därför skulle storartade, pompöst iscensatta planer
slå världen med häpnad, därför lät hon gärna bedraga sig själf, blott världen blef
bedragen på samma gång. Potemkins dekorationer på resan till Krim äro
utomordentligt betecknande för den ande, som besjälade det hela.
Rikets krafter ansträngdes måttlöst. Den yttre politiken och krigen slukade alla
tillgångar, men för landets förkofran fanns ingenting. Medan kejsarinnan utåt med
beundransvärd följdriktighet sökte nå och nådde hvarje mål, tog hon med ro, att de
inre reformerna blefvo fruktlösa. Det ar hennes politik, som skapat den starka
motsatsen mellan Rysslands yttre och inre läge: utåt en världsmonarki, som
uppträdde befallande i Europa och hotade alla riken med sina härar, i det inre
bondeelände, hungersnöd, en ruinerande finansförvaltning, den minsta möjliga omsorg om
bildningens höjande, alltsammans sådant, som en gång på ett fruktansvärdt sätt
skulle hämna sig.
Peter handlade, Katarina resonerade. Hur förtjust var hon ej i sin roll som vis
lagstiftarinna, då hon (ur Montesquieu och Beccaria!) sammanskref de första 526
paragraferna af sin instruktion för den stora kommissionen — man skulle ju kunna
kalla den en riksförsamling, ty i den voro ej blott alla stånd representerade,
ämbetsmän, präster, köpmän, kosacker, bönder o. s. v., utan äfven alla Rysslands
folk, votjaker, tjeremisser, samojeder o. s. v. Hur tyckte hon icke om sig själf, när
hon antydt, att hennes instruktion ej skulle gälla som en norm eller föreskrift för
kommissionen, blott som incitament, men hur glad var hon ej, när under
öfverlägg-ningarne talarne med förkärlek hemtade sina skäl ur hennes instruktion! Och sa
brast hela denna såpbubbla; för detta bar icke enbart kommissionen skulden, låt
vara att inom den allehanda reaktionära och framför allt egennyttiga särintressen
gjorde sig gällande. Det var sa långt ifrån, att lifegenskapen afskaffades, att
köpmännen tvärtom begärde tillåtelse att få hafva lifegne. Och hvad har Katarina verkligen
gjort för folkupplysningen — och hvad allt har hon ej låtit skrifva därom! Hur
försämrades ej under hennes regering böndernas ställning, redan därigenom att hon
upphäfde skillnaden mellan bönder och tjenare och sänkte bönderna ned till de
senares slafställning! Och hvad led icke folket under tyngden af utskrifningar och
skatter, för att icke tala om hungerårens och pestårens ohyggligheter!
Böndernas förtryck och de utpressningar, som ämbetsmännen tilläto sig mot
tributskyldiga folk (basjkirer, kalmucker m. fl.), förorsakade uppror och utvandring.
Särskildt gingo på grund häraf kalmuckerna ansenligt tillbaka i välstånd, betydelse och
antal. Ar 1770 flydde tre fjärdedelar af detta folk (60,000 kibitkor) öfver gränsen.
Dessa utsugna »främmande» deltogo sedan gammalt i alla kosackuppror, sa under Stenka
Razin; basjkirupproret 1705 ledde till vidtgående förbindelser med kaukasiska folk och
turkar. Men det farligaste upproret utbröt först nu under Katarina. Pugatjev tycktes
hota till och med Moskva (1773—1774). Kosacker från Ural, tatarer, basjkirer och
gammaltroende utgjorde första uppbådet; till dem slöto sig massor af bönder, för hvilkas
betvingande hela armeer måste uppbådas. Karakteristiskt var, att kosacken Pugatjev
utgaf sig för Peter III: han skulle hafva flytt i rätt tid, och i hans ställe hade en soldat
blifvit strypt. Det lättrogna folket lät genom dylika fabler med lätthet forma sig till
resning, sa mycket mer, som förespeglingar gåfvos om lindring i bördorna. Pugatjev
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
