Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
114 M. PHILIPPSON, LUDVIG XIV:S TIDSÅLDER.
ker samverkade härtill: prästerskapets förhärskande ställning och adelns växande
anspråk. Wladyslaw var visserligen af naturen böjd for fördragsamhet, men han var
dock prästerskapets lydige slaf. Jesuiterna hade redan förut den högre
undervisningen i sina händer, nu lemnade konungen äfven den lägre åt ordnar. Blott efter
kyrkans system skulle nu undervisas i Polen. Adeln åter bröt, midt under de mest
hotande inre och yttre faror, rikets militära kraft genom en lag, som inskränkte den
stående hären till ett kungligt garde om 1,200 man: därigenom skulle konungen
blifva fullständigt beroende af det adliga uppbådet. I hur hög grad en sådan
bestämmelse skulle förlama Polens krigiska kraft, förstås af sig själft. Straffet för den
polska adelns egennytta och dårskap uteblef icke. Herrarne sökte utrota den
grekiska tron, som kosackerna vid mellersta och nedre Dnjepr bekände sig till, och på
samma gång ville de förvandla steppens hittills personligen fria inbyggare till
lifegne, men härigenom framkallade de bland dessa ett fruktansvärdt uppror under
den vilde och blodtörstige Bogdan Chmielnicki, 1648. Hela Ukraina stod under
vapen. Förbittrad öfver jesuiternas omvändelseifver, strömmade den lillryska
landtbefolkningen till kosackhetmanen läger; till och med de krimska tatarerna sände,,
lystna efter polskt byte, sina råa ryttarskaror till hans hjälp. Under grufliga härjningar
och ohygglig blodsutgjutelse drog Chmielnicki fram anda till Zamosc. Midt under
denna förvirring hade Wladyslaw dött; hans broder och efterträdare Johan Kasimir
(1648—1668), en inskränkt och viljesvag man, led på slätten vid Zborow ett
fullständigt nederlag, blef instängd samt därigenom tvungen att gå in på kosackernas
alla villkor. Han måste medgifva åt dem faktisk Oafhängighet och åt tatarerna
en årlig tribut.
Af dessa händelser borde den polska adeln hafva dragit den slutsats, att
fosterlandets väl kräfde en större koncentrering och en fastare sammanslutning af
.nationens krafter. Men raka motsatsen inträffade: på riksdagen 1652 blef det beryktade
liberum veto upphöjdt till gällande lag. På riksdagarne hade det egentligen aldrig
varit fråga om en verklig omröstning; flertalet hade nedtystat mindretalet, och om
de, som utgjorde detta, alldeles ej ville foga sig, hade de tvungits till underkastelse
med våld, som stundom kostade människolif. Nu segrade den orimliga
uppfattningen, att utan allas bifall riksdagen ej kunde fatta ett giltigt beslut. Detta vanvett
gällde sedermera som en grundlag, ja, som frihetens palladium. Lusten till personlig
obundenhet och individuellt godtycke har aldrig ledt en härskande kast till ett mer
fördärfligt och själfmördande förfarande. Åt den enskildes frihet offrades här utan
betänkande fosterlandets lugn och storhet, ja till och med dess tillvaro.
Polens svaghet ökade kosackernas mod; de afföllo till Ryssland, och med
rys-sarnes hjälp gjorde de åter ett infall i hjärtat af riket.
Med Polens politiska förfall följde ock dess kulturella. Borgarståndet uteslöts nu
från allt deltagande i statslifvet, ja, den högre undervisningen blef ej numera
tillgänglig för dess medlemmar. Det formalistiska i jesuiternas lärosätt trädde alltmer
i dagen, deras lediga men oklara och andefattiga latin, deras förkärlek för fraser
och teatraliskt uppträdande. Religiösa betänkligheter gjorde polska adelsmäns besök
vid utländska högskolor alltmer sällsynta. Krakaus universitet gick nu utför med
mycket snabba steg. Kyrkan, som öfvade ett strängt förmynderskap öfver själarne,
bannlyste fri forskning och själfständigt tänkande. Den politiska upplösningen, den
härskande kastens egennytta försvagade hvarje försök till högre nationell utveckling.
Ännu en gång förhärligades en glänsande seger. Waclaw Potocki skref en hjältedikt
öfver slaget vid Choczim, vunnet af hans ståndsbröder, men redan hos denne
aristokratiens smickrare visar sig ett förfall både med afseende på konstnärligt skapande
och språklig framställningskonst. Öfriga skalder, åtminstone de, som diktade på
polska språket, äro undermåliga. Snart skref man företrädesvis på latin eller nöjde
sig med öfversättningar från franska författare.
Ty anslutning till det allt mäktigare Frankrike blef, särskildt efter freden i Oliva,
hvad Polen sträfvade till. Och till Frankrikes många klienter sällade sig jämväl en
betydlig del af Tyskland.
Sällan har ett folk drabbats af sa fruktansvärdt elände som det tyska genom det
långvariga religionskriget. Det ar ett glänsande bevis på dess inre halsa och oför-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
