Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
128 M. PHILIPPSON, LUDVIG XIV:S TIDSÅLDER.
medlemmar. Sextio andra höllo sig undan från förhandlingarne på grund af välgrundad
fruktan att få dela samma öde. Hela det presbyterianska partiet var försvunnet.
Därmed var också konungens öde afgjordt. Den 23 december beslöt det nu rent
independentiska underhuset — »Rump-parlamentet» — med stor röstöfvervikt, att
konungen skulle som högförrädare anklagas inför en utomordentlig domstol.
Underhuset hade hundra gånger förklarat utomordentliga domstolar olagliga och
tyranniska; öfverhuset, där tolf lorder infunnit sig, förkastade enhälligt beslutet, men
därvid fäste underhuset intet afseende, under förklaring att näst Gud folket vore enda
källan till all laglig makt.
Man måste omgifva och besätta rättegångssalen med hela regementen, enär det
verkliga folkets ovilja mot denna våldsgärning och dess medkänsla for den höge
fången öppet gåfvo sig tillkänna. Af de personer, som utsetts att sitta i domstolen,
deltog blott en tredjedel i dess förhandlingar, som voro lika formlösa som dess
sammansättning. Utan att bry sig om konungens svar eller försvar dömde
domstolen honom den 27 januari 1649 till döden. Den 30 januari 1649 (g. st.)
undergick Karl I med lugn fattning sitt öde på schavotten, som var upprest framför
Whitehall. Folket var gripet af smärtfylld rörelse; för konungens fruktansvärda
straff hade det glömt alla hans brott.
Den långa rad af fel och svagheter, som Jakob och Karl hade låtit komma sig
till last, försvann ur folkets hågkomst, då det i viss mån var i egenskap af
representant för det gamla Englands lagliga ordning, som Karl röjdes ur vägen genom det
råaste och rättsvidrigaste våld, som existerar — genom en här af pretorianer. Han
lefde i minnet icke som en fiende till författningsenlig frihet utan som ett offer och
en martyr for den. Hans skugga stod i det följande oförsonlig mellan revolutionens
ledande män och en trygg, laglig ordning. Och vidare: om man nöjt sig med att
visa Karl ur landet, sa skulle, sa länge han lefde, konungadömets återinförande varit
otänkbart. Hans person var obehaglig for alla partier. Kavaljererna själfva
förbannade hans tvetydighet och opålitlighet, hans oupphörliga intrigspel. Helt annat blef
förhållandet, då nu hans äldste son Karl (II) gjorde lagliga anspråk på Englands
tron. Någon dålig egenskap hos denne yngling kände man icke, intet dystert minne
skilde honom från alla dem af hans folk, som kunde tänka fritt. Han, som
oskyldigt beröfvats sitt arf, »den kunglige martyrens» son, förvärfvade redan genom sin
ställning talrika och djupa sympatier.
Sålunda var Karl I:s afrättning icke blott ett brott, den var också det största fel,
republikanerna kunde begå. Man kan knappt förklara, hvarför deras snillrike ledare,
Cromwell, låtit det gå därhän, om man icke antager, att han därmed ville bereda
rum for en ny dynasti, som han ville grunda — sin egen.
För ögonblicket hemtade visserligen partiet ny styrka och tillförsikt af den
våldsgärning, som lyckats sa väl. Republiken utropades; dess angelägenheter sköttes af
ett statsråd och Rump-parlamentet. Dess entusiastiske litteräre förkämpe var den
berömde skalden John Milton (1608—1674). Men den var ett verk af ett obetydligt
mindretal, hvars välde blott kunde upprätthållas med våld. Cromwell kväfde i strömmar
af blod de irländska katolikernas motstånd, besegrade skottarne, som inkallat den
unge Karl II, vid Dunbar och Worcester; med svårighet undkom den unge
pretendenten till Frankrike (1651). Men snart utbröto åter stridigheter mellan underhuset och
hären. Cromwell gjorde processen kort och lät sina soldater spränga
Rump-parlamentet, den 20 april 1653. Härmed var parlamentsmaktens fullkomliga tillintetgörelse
genom militärmaklen fullbordad. Hären öfverlemnade regeringen åt sin allsmäktige
general under titeln protektor den 16 december 1653.
Under en tid af fem ar innehade Cromwell denna värdighet. Han höjde England
till en europeisk stormakt. Han besegrade Holland, Englands maritime rival, och
skänkte England väldet på hafven. Han försvarade öfverallt protestantismens sak.
Till sist må nämnas förbundet med Frankrike mot Spanien, hvarigenom England
erhöll Dunkerque och Mardijk och därigenom — som ersättning för det ett
århundrade tidigare förlorade Calais — två brohufvuden på Europas fastland. Inom förloppet
af ett par ar skänkte han åt England en yttre maktställning, mera glänsande an den
Elisabeth hade skapat under en mycket lång regering. Men han lyckades likväl ej,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
