Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
142 M. PHILIPPSON, LUDVIG XIV:S TIDSÅLDER.
vande åt sina framstående ministrar och spelat rollen af en lättjefull härskare.
Tvärtom blef han alltjämt det program trogen, som han uppställt första dagen af sin
regering. Hans ministrar måste alltid åt honom lemna afgörandet i sista hand, vågade
ej ställa ens det minsta anspråk på själfständighet. Hans tid var noga indelad;
hans nöjen hindrade därför ej statsgöromålens flitiga och punktliga handhafvande.
Hans älsklingsnöje var jakten, därnäst byggnadsföretag — framför allt i Versailles.
Dess läge slog an på honom, och han började ombygga och försköna det lilla
jaktslott, som där befann sig. Eljest arbetade han intensivt. God takt och ett sundt,
träffande omdöme, som naturen förlänat honom, ersatte till god del hans bristfälliga
kunskaper. Dessa sökte han för öfrigt komplettera sa godt sig göra lat. Först som konung lärde
han sig latin; han ville behärska språket i främsta rummet för att kunna förstå det
påfliga kansliets skrifvelser. Det kyrkliga nit, som han ådagalade, hindrade honom
visserligen ej att trots sin moders och sin gemåls tårar inlåta sig i otaliga
kärleksförhållanden. Men något inflytande på statsangelägenheter lät han aldrig sina älskarinnor få.
Med sin centraliserade förvaltning och sina förträffligt ordnade finanser, med en lika
talrik som präktig armé samt försvaradt af ett hundratal fästningar, var Ludvig XIV:s
Frankrike på de viktigaste områden hvarje annan makt öfverlägset, och det kunde
därför med oemotståndlig makt ingripa i världshändelserna. Intet ringare an den
förhärskande makten inom kristenheten — arbitrium rerum, som Leibniz uttryckte sig —
hade Ludvig satt som sitt mal.
Bland allt, som sysselsatte konungen, var intet för honom viktigare an planen
att bemäktiga sig hela eller åtminstone en afsevärd del af den sa godt som värnlösa
spanska monarkien. Utsikten att på fredlig väg, såsom sin gemåls arfvinge,
förvärfva den hade tillintetgjorts, då Filip IV:s son Karl föddes. Efter den tiden sökte
han rycka den till sig styckevis. Då hans svärfader, Filip IV, dött (17 september 1665),
framställde han alltså det anspråk, att Belgiens sydligare provinser borde tillfalla
hans gemål på grund af s. k. devolutionsrätt, d. v. s. en i flere delar af Belgien
gällande rent privaträttslig bestämmelse om företrädesrätt till arf för barn i första
giftet. Då Spanien naturligtvis ej kunde godkänna dylika anspråk, inföll han med en
här i Belgien och eröfrade åtskilliga viktiga fästningar och nödgade den spanska
regeringen att i freden i Aachen den 2 maj 1668 till honom afträda ett stycke af Flandern.
Men han var ej belåten med detta resultat. Om han an gjort en betydande vinst,
sa hade han dock ej, som hans afsikt varit, förvandlat de spanska Nederlanden
i deras helhet till en fransk provins. Orsaken till sitt misslyckande såg han
framför allt i den fientliga opinion, som rådde i de förenade Nederlanden. Denna hade
ryckt regeringen med sig och resulterat i afslutandet af trippelalliansen mellan
Holland, England och Sverige, hvars syfte var att sätta en damm mot Frankrikes
eröf-ringslystnad. Han beslöt därför att hämnas på de öfvermodiga krämarne, på den
käcka, borgerliga republiken. Med ovilja såg han ock, att den holländska marinen
höll den uppblomstrande franska sjöfarten inom trånga gränser, och för öfrigt kände
han sig kränkt och retad af Hollands protestantiska anda och af den tolerans och
obegränsade pressfrihet, som rådde i republiken. I enlighet med sina ministrars
föreställningar väntade han emellertid tålmodigt, tills Lionnes fina diplomati på alla
sidor snärjt offret och tills Louvois och Colbert i fullt mått ställt till hans förfogande
de medel, hvarigenom hans hämnd skulle svalkas.
Ett dylikt eröfringskrig från Frankrikes sida borde hafva förenat alla Europas folk
till motvärn. För enhvar borde det stå klart, att man räddningslöst vore
hemfallen åt den allra kristligaste konungens öfvermakt, om man ej i rätt tid
samman-slöt sig till gemensamt motstånd. Men Ludvig och hans rådgifvare räknade med
den djupa förvirring, som rådde i de förnämsta europeiska staterna.
Tyskland hade genom den westfaliska freden blifvit upplöst i ett stort antal af
hvarandra faktiskt oberoende områden. Ej underligt, att kejsar Leopold I hyste föga
intresse för den otympliga maskin, som kallades Tyska riket; man kunde ju knappt
säga, om detta för de tyska Habsburgarne mera var ett stöd an en tyngande börda.
Starkare an någonsin framträdde hos denna familj sträfvandet efter utvidgning af
dess vidsträckta omedelbara område. Men de folk, som lydde under Habsburgarne,
voro med afseende på historia, härstamning, språk, författning och seder skarpt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
