Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUDVIG XIVIS HJÄLTETID. 143
skilda, och Österrike var därför ett mycket splittradt rike. Det saknade dessutom
industri, dess förvaltning var bristfällig, dess regering i ständig penningnöd. Dess
maktutveckling hämmades ändtligen af den mäktige turkiske grannen, som på långt när icke
var belåten med besittningen af större delen af Ungern utan hade afsikter att eröfra
återstoden af detta land, ja själfva Tyskland. Sultanen höll oupphörligt Österrike
i ångest och bäfvan, och mot honom måste kejsaren använda och förbruka sina bästa
krafter. Under sådana omständigheter skulle Habsburgarne säkert icke varit i stånd
att ensamma åtaga sig att skydda Tyskland mot Frankrike och Sverige. Men
den oförstörbara kraften hos det tyska folket gaf sig tillkänna däri, att, medan lifvet
tycktes hafva flytt ur själfva stammen, det dock friskt pulserade och växte i enstaka
grenar och kvistar. Framför allt gällde detta kurfurstendömet Brandenburg.
Intet land hade lidit mera under det trettioåriga krigets fasor an Kur-Mark. Det
var fruktansvärdt härjadt och ödelagdt, staten sa godt som i upplösningstillstånd, då
Fredrik Wilhelm, blott tjugu ar gammal, 1640 grep spiran. Han egde en grundlig
bildning och en klar blick, var from men på samma gång fördragsam, han umgicks
med högtflygande planer, men var samtidigt nykter och praktisk, när det gällde att
utföra dem, därtill hänsynslös, när det kom an på att tillvarataga statens intresse. Han
förstod att rensa sitt land från främmande trupper, att med fasthet draga till sig
regeringens tyglar och — visserligen med kränkande af den formella rätten — bryta
de föråldrade ständerförsamlingarnes motstånd. Han sammanslöt till en fast enhet
de hittills fullständigt från hvarandra skilda landskapen Kur-Mark, Preussen,
Cleve-Mark samt de genom den westfaliska freden vunna Hinterpommern, Magdeburg,
Hal-berstadt och Minden. Han upprättade en stark och välordnad stående här. Sålunda blef
han den egentlige skaparen af den brandenburg-preussiska staten; till sist öfvervann
han alla motspänstiga krafter och uppväckte en äkta brandenburgsk
fosterlandskänsla i alla sina från Maas till Njemen spridda besittningar. Han hade också i
sin yttre politik nått betydande framgångar: genom sitt deltagande i Karl X Gustafs
krig hade han vunnit den oskattbara fördelen att blifva fri från Polens länshöghet
öfver hertigdömet Preussen och blifva dettas suveräne härskare. Härmed var grunden
lagd till konungariket Preussen. På detta sätt hade »den store kurfursten» höjt
Brandenburg ur dess sorgliga förfall och gjort det till den mäktigaste af Tysklands alla stater.
Bredvid honom arbetadeWelferna sig upp:insiktsfulla styresmän,modiga krigsfurstar,
tillika vänner af bildning och vetenskap. Hertigarne af Celle, Hannover och Wolfenbiittel
förfogade öfver väl ordnade finanser och tillsammans öfver en här om 20,000 man.
I jämförelse med dessa framåtgående medlemmar af riket trädde andra tillbaka,
som under det förflutna århundradet intagit de främsta rummen: Kur-Sachsen och
de wittelsbachska furstendömena. Det förra hade redan tidigare försvagats genom
att andra linier af furstehuset fått delar däraf. Nu egde det i Johan Georg II en
svag och slösande härskare. För att kunna omgifva sig med ett glänsande hof
förstörde han sina finanser, och statens intressen prisgaf han åt främmande äfventyrare.
Bländad af skimret af italiensk och fransk konst, lät han sitt folks militära styrka
förfalla och glömde försvaret af Tysklands Oafhängighet. I Bayern var Maximilian I:s
son Ferdinand Maria (1651—1679) blott betänkt på att hela de sår det trettioåriga
kriget slagit samt därjämte att smycka sitt residens Munchen med praktfulla byggnader
och inrätta sitt hof efter mönstret af Versailles. Wittelsbacharnes pfalziska linie hade
beröfvats Öfre Pfalz och härskade i ett ödelagdt och utsuget litet land. Den kunde
aldrig återvinna sin forna betydelse, hur lidelsefullt an »Vinterkonungens» son Karl
Ludvig stred för sin familjs rättigheter och anseende.
Öfverherren öfver hela riket, kejsar Leopold I (född 1640), egde ingen af de
egenskaper, hvarmed man obetingadt behärskar och rycker med sig människor. Han
hade uppfostrats för att inträda i det andliga ståndet, och först hans äldre broders, den
romerske konungen Ferdinand IV:s, död 1654 hade fört honom in på den politiska
vädjobanan. Till gestalt och hållning var han oansenlig, hans blick var dyster, halft
slocknad, hans ansikte vanställdt af hans långt nedhängande underläpp. Han saknade
kraft och beslutsamhet, och hur öfverdrifven föreställning han an hyste om sin
personliga värdighet, sa lät han dock regeringstömmarne falla ur sina händer; däri bestod
hans mycket prisade godmodighet. Han arbetade flitigt i sitt kabinett, men ärendenas
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
