Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
148 M. PHILIPPSON, LUDVIG XIV:S TIDSÅLDER.
for Hollands utrymmande, som också egde rum, visserligen under förnyade
fruktansvärda hemsökelser med mord och brand. Men dylika illbragder gjorde blott
det franska namnet ännu mer förhatligt i Europa. Sedan de förbundne eröfrat
kurfurstendömet Köln, slöt sig också Danmark (1674) till den stora alliansen.
Ännu viktigare voro händelserna i England. Karl II hade här samtidigt med
krigsförklaringen mot Holland tagit första steget till den katolisering af England,
hvarom han gjort aftal med Frankrike: han utfärdade en s. k. indulgensförklaring,
hvarigenom han med stöd af konungens benådningsrätt afskaffade alla
lagbestämmelser, som försatte katolikerna i en mindre gynnad ställning. Men denna åtgärd blef
för engelsmännen i dubbel måtto förhatlig: de utmärkte sig nämligen för en hög
grad af intolerans, och de sågo i den ett författningsstridigt försök att utsträcka det
kungliga prerogativet. Kriget mot Holland fördes också utan ära, och då därtill kom,
att på grund af den usla finansförvaltningen en partiell statsbankrutt egde rum,
hvilken blef ganska kännbar för de enskilde, sa blef oviljan inom alla klasser
mycket stark. Parlamentet tvang konungen att upphäfva indulgensförklaringen och
antaga »testakten» (1673), hvilken sedan egde gällande kraft i 155 ar. Genom denna
måste enhvar för att få bekläda ett civilt eller militärt ämbete med ed förplikta sig
till den anglikanska kyrkans bekännelse. I februari 1674 måste Karl till sist
bekväma sig till att i Westminster sluta fred med generalstaterna. De syften, Karl
genom sitt hemliga förbund med Ludvig XIV velat nå, hade i allo förfelats.
Alltmer ensamt blef det kring Ludvig XIV: äfven Rhenförbundsfurstarne afföllo
från honom, och Tyska riket förklarade honom krig. Men man måste dock säga,
att den europeiska koalitionen, bildad af talrika stater med skilda, ofta motsatta
intressen, alldeles icke gentemot det fast enade och af tidens främsta statsmän och
fältherrar ledda Frankrike uträttade hvad man väntat af den. På fransk sida en
fast och bestämd organisation, ständig beredskap, utnyttjande af hvarje fördel; på
de allierades mestadels egennytta, söndring, svaghet. Sa ypperliga fältherrar som
Turenne och Luxembourg segrade öfverallt öfver de förbundne.
Det var ej blott på det militära utan ock på det diplomatiska området, som
fransmännen hade framgångar. De förmådde Messina till resning mot Spanien. De
retade till uppror ungrarne, som voro förbittrade öfver den kejserliga regeringens
politiska och religiösa förtryck; de upproriske fingo till ledare den kraftige,
omtänksamme och begåfvade Emmerik Tököly. Genom franska penningar och franskt
inflytande hade på Polens tron upphöjts den hjältemodige Johan Sobieski. Genom
sin franska gemål och franska underhållspenningar fästes han ytterligare vid
Frankrikes intressen, och han sände nu till ungrarnes hjälp tusentals vilda ryttare.
Slutligen förmådde Ludvig svenskarne att bryta lös mot Nederlandens farligaste
bundsförvant, kurfursten af Brandenburg. I december 1674 ryckte riksmarsken Wrangel
med 13,000 man in i det på trupper blottade Brandenburg och härjade och
brand-skattade landet. Den store kurfursten, som i strid mot de ingångna fördragen
lemnades i sticket af sina bundsförvanter, måste besluta sig för att lemna Rhen och
skyndade till sitt lands räddning. Han handlade med vanlig kraft. Det gällde att
öfverraska svenskarne, medan de lågo spridda i kvarter. Efter en snabb marsch
lyckades han öfverrumpla och besätta Rathenow, hvarigenom Svenskarnes två
bär-afdelningar blefvo afskurna från hvarandra. Därpå angrep han med en något
underlägsen styrka den ena svenska afdelningen vid Fehrbellin den 28 juni 1675.
Svenskarne voro modfällda och tvungos genom ett skickligt och energiskt genomfördt
anfall att vika, hvarpå de med betydligt förminskad styrka utrymde landet.
Att svenskarne, som hittills ansetts oöfvervinneliga, nu besegrats af
brandenbur-game, gjorde ett oerhördt intryck. Tyskarnes nationalkänsla flammade upp, när den
ärorika bragden blef bekant; »örnens blixt hade lärt den stolta gripen ödmjukhet».
Halfva norra Tyskland samt därtill Danmark fingo nu mod att uppträda mot Sverige,
och snart gingo dettas tyska besittningar till största delen förlorade.
Men någon skada led Ludvig XIV ej häraf. Han undgick tvärtom genom dessa
diversioner det hotande ödet att krossas af koalitionens öfverlägsna krafter. Under
1675 gjorde fransmännen nya framsteg i Nederlanden. Däremot försvarade den
gamle Montecucculi med framgång öfre Rhen, och då en kanonkula (juli 1675) vid
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
