Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
150 M. PHILIPPSON, LUDVIG XIVlS TIDSÅLDER.
Sasbach gjorde slut på hans store motståndare Turennes ärorika lefnad, sa kunde
de kejserlige åter inbryta i Elsass. Tillika trängde hertig Karl IV af Lothringen
marskalk Créqui vid Konz öfver Saar och återtog Trier.
Men under de följande åren fingo fransmännen på alla håll öfverhand. De
kejserliga trupperna måste strida mot ungrarne, och fransmännen eröfrade Breisgau.
Luxembourg slog Oraniern vid Seneffe, Mont Cassel och S:t Denis vid Mons och
intog större delen af Belgien. I marschförmåga och fulländad organisation kunde
ingen här mäta sig med den franska; ingen hade att uppvisa ett sådant artilleri och
sådana ingeniörstrupper som den. Men hufvudsaken var, att Karl af England trots
allt buller och allt hot alldeles ej tänkte på att börja ett dyrbart krig och därigenom
göra sig beroende af sitt parlament och till på köpet af en protestantiskt sinnad här.
Och samtidigt härmed satte sig det aristokratiska partiet i Holland i förbindelse
med Ludvig.
Den allmänna meningen hade här börjat vända sig mot det resultatlösa kriget
och fruktade sa mycket mer en militärisk diktatur från Wilhelms af Oranien sida,
som denne förmält sig med Maria af England, äldsta dotter till Jakob af York,
Karl II:s broder och presumtive arftagare. I Nijmwegen undertecknades därför den 10
augusti 1678 af nederländska och franska underhandlare en fred, som lemnade
Ne-derlandens område orubbadt. Nederländarne hade handlat i strid mot det
ingångna förbundet och mot Wilhelm III:s vilja. För deras skull hade Europa gripit
till vapen, och det hade räddat dem från undergång; nu lemnade de sina räddare
skamligt i sticket. Kort efteråt måste Spanien bekväma sig till fred, i hvilken det till
Frankrike afstod Franche-Comté och flere sydbelgiska fästningar. Sa småningom
ingick den ene efter den andre af Ludvigs öfriga fiender förlikning med Frankrike.
Sist af alla slöt kurfursten freden. Han hade kort förut vunnit en stor framgång.
Understödd af Polen, hade den svenske fältmarskalken Horn i november 1678 med
omkring 12,000 man inryckt i hertigdömet Preussen. Men med samma
blixtsnabbhet som vid Fehrbellin ryckte kurfursten fienden till mötes. Den svenske
befälhafvaren beslöt sig vid underrättelsen därom för återtåg. Kurfursten sökte afskära detta,
och öfver Frisches och Kurisches Haff skyndade hans ryttare och knektar, de senare
på slädar. Men försöket misslyckades. Dock ledo svenskarne stora förluster, och
under återtåget genom Polen till Livland sammansmälte de svenska trupperna
betydligt. Med 3,000 man lyckades Horn trots oerhörda svårigheter återkomma till Riga.
Men på våren 1679 inryckte franska trupper i Fredrik Wilhelms områden vid
Rhen och i Westfalen. Kurfursten såg sig nu öfvergifven af alla, framför allt af
kejsaren, och då måste han underkasta sig. Till sin stora smärta fick han i freden i
S:t Germain en Laye (29 juni 1679) nöja sig med en ringa del af sina eröfringar —
östra Oderstranden.
Sålunda hade Ludvig nödgat Europa att underkasta sig hans villkor; han hade
visat sig öfverlägsen hela världsdelen, som sammanslutit sig mot honom, Väl hade
han köpt denna triumf med den franska arbetarklassens ruin, väl hade han mindre
Frankrikes vapen an dess diplomati och for öfrigt intriger och bestickning att tacka
för sin framgång — men hur som helst: faktum kvarstod. Ludvig hade ej nått
det mål, som han hade ställt för sig vid början af den stora kampen, Nederlandens
förödmjukelse en gång för alla. Men han nådde något, som kanske var vida mera
betydelsefullt. Frånsedt förvärfvet af Franche-Comté och ett värdefullt stycke af
Belgien hade han vunnit medvetandet om sin öfverlägsenhet till och med öfver en
sammanslutning af öfriga stater och därmed känslan af allmakt. Man har från denna tid
en karikatyr, som ar blott alltför karakteristisk: en hand, som sträcker sig fram ur
ett moln och låter på hvarje finger en fursteklädd marionett dansa. Den betecknar
i själfva verket den ställning, som Ludvig tillkämpat sig. Han trodde, att han hade
utsträckt sitt universalvälde — sin »monarki», som man uttryckte sig —öfver en
motspänstig världsdel. Framtiden skulle visa, om Europas folk verkligen urartat till
den grad, att de på längden skulle finna sig i att lyda de befallningar, som
utfärdades af konungen vid Seine.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
