Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
152 M. PHILIPPSON, LUDVIG XIVIS TIDSÅLDER.
af smarta eller bekymmer. Dödsfall bland hans förtrognaste tjenare, ja inom hans
egen familj gjorde åtminstone i yttre måtto lika litet intryck på honom som
en oförmodad lycka. Om hans exempel uppmuntrade till sedeslöshet, sa vakade han
åtminstone däröfver, att hans hof bar den yttre prägeln af anständighet och ärbarhet.
Sympatier och antipatier växlade Ludvig ej lätt; när det gällde smärre förseelser,
såg han därför igenom fingrarne med sina tjenare, men större lät han obevekligt
straffa, framför allt sådana, hvarigenom hans auktoritet och värdighet sårades.
Smicker tålde han hur mycket som helst. Hela sitt lif spelade han komedi, men med
sådan konst, att blott de skarpsinnigaste förstodo det. Det upphöjda, själfmedvetna
konungadömet var omgifvet af en etikett, som liknade en kult, egnad en gudom.
Därigenom skulle härskaren framstå som ojämförligt upphöjd öfver folkets alla
klasser. För Ludvig XIV var det ej nog att, som hans farfader Henrik IV, vara »den
främste adelsmannen i riket»; han ville anses som ett väsen, som höjde sig öfver
aristokratiens främsta spetsar och som ingen kunde nå. Antalet hofämbeten ökades
i hög grad och likaså de tjenstbarheter, som de store voro skyldiga att göra
konungen personligen: hoffunktionärer af alla slag utgjorde sammanlagdt en hel här,
omkring tretusen personer. På detta sätt lefde högadeln i lättjefull, förgylld träldom,
medan de allvarliga göromålen förvaltades af plebejer. De förnäma herrarnes största
privilegium var att bevista konungens morgontoalett, att få räcka honom skjorta,
tvättvatten, morgonrock. Sammalunda när konungen gick till sängs om aftnarne.
På detta sätt var världens behärskare, från det han uppvaknade, tills han
insomnade, omgifven af Frankrikes högst uppsatte män, som tillbådo och tjenade honom.
I denna byzantinism låg åtskilligt af politisk beräkning. Kunde en känsla af
Oafhängighet eller ett själfständigt tänkesätt lefva kvar hos människor, som täflade om
äran att räcka konungen ett fat eller knäppa upp en knapp i hans rock? »Ni måste
vara öfvertygad därom», skrifver Ludvig XIV själf till sin son, »att konungarne äro
oinskränkta herrar och att de hafva en medfödd ratt att fullt och fritt bruka allt, som
tillhör såväl lekmän som präster; de äro födda för att ega allt och befalla öfver enhvar.
Det ar Guds vilja, att hvar och en, som ar född undersåte, lyderutan att resonera».
Han tog emellertid äfven sina plikter som konung på allvar. Om han an i grund
och botten hade för litet snille för att ej följa sina rådgifvares ledning, sa hade han
dock tillräckligt mycket sundt förstånd för att inse, om han blef betjenad väl eller illa, om
de tillrådda utvägarne skulle leda till det önskade målet eller ej. Hans ministrar måste
städse vara på sin vakt, icke slappas, icke tröttna. Hela detta system med
centralregeringens outtröttliga verksamhet och kontroll och med oeftergifligheten af en gång
fattade beslut stärktes och helgades ytterligare genom monarkens fasta vilja och
obegränsade straffrätt. Det danade ett öfver hela riket utsträckt nät, sa konstrikt och
starkt, att ingen undersåte kunde undslippa att blifva indragen däri och ingen utländing
undgå att intagas af beundran därför. Ordagrant har Ludvig väl ej fällt det
beryktade uttrycket »staten —• det ar jag», men det återgifver i verkligheten hans
uppfattning. Man fick aldrig tala om staten, alltid blott om »konungens tjenst, konungens
intressen, konungens ära». Tjugu millioner fransmän voro blott nollor efter en
oerhörd etta — konungen.
Ludvig tyckte, att han obehindradt kunde sätta sig öfver moralens bud. Sin
gemål, den milda, fromma Maria Teresia, behandlade han alltid med aktningsfull
uppmärksamhet; därför blandade hon sig hvarken i statens angelägenheter eller i
sin gemåls talrika kärleksaffärer. Längst åtnjöto madame deja Valliére och
markisinnan de Montespan hans ynnest, men ej ens den sistnämnda utöfvade något som
helst politiskt inflytande. Till och med i förhållande till sina älskarinnor var Ludvig
alltid kronans upphöjde bärare.
I Paris lat konungen blott se sig vid högtidliga tillfällen, då hans närvaro där
var alldeles nödvändig. Minnet af frondens revolutionära händelser ingaf honom
en oöfvervinnelig motvilja mot hans »goda parisare», och därtill kom, att han ej
ville uppehålla sig på en plats, hvars stora folkmängd skulle komma hans
majestät att träda i skuggan. Han föredrog i stället att trona i ett residens, som han
själf skapat och där ingenting fanns, sorn ej utgick från honom eller hänförde sig till
honom, och hvars hela värld utgjordes af konungen, hofvet, kungliga tjenare och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
