Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
156
M. PHILIPPSON, LUDVIG XIVlS TIDSÅLDER.
emedan han tänkte på sig, sin ära och sitt förhärligande. Äfven utländska lärde
hugnades med växlar, som fingo dragas på den allra kristligaste konungens
bankirer, och de åtföljdes af smickrande bref: nederländare, tyskar, italienare, betecknande
nog idel obetydliga män, af hvilka man kunde förmoda, att de af de fördelar de
njöto skulle föranledas att prisa den höge välgöraren. Man måste emellertid tillstå,
att Ludvig ej småaktigt uppfattade sitt syfte — att låta sitt rykte lefva i alla tider—,
äfven den ära, som snillets skapelser kunde skänka honom, älskade och senterade han.
Ludvig tyckte om att se sig omgifven ej blott af hofmän, ämbetsmän och
fältherrar utan ock af sitt lands mest framstående litterära storheter. Strålar af deras
glans föllo tillbaka på honom och förhöjde den kungliga solens skimmer; han
framstod som en medelpunkt äfven för intellektuella sträfvanden, som ett
förkroppsligande af fransk anda i alla uppenbarelseformer. Han nöjde sig ej med att säga
»staten — det ar jag» utan menade också »Frankrike — det ar jag». Lockad af
den kungliga nåden, flockar sig omkring honom en skara af skriftställare; de söka
utföra hans afsikter, de ingå på hans åsikter, de äro hans tjenare likaväl som
Colbert och Louvois, Turenne och Luxembourg, de finna sig i sin uppgift att använda
all sin förmåga och all sin flit blott på att förhärliga den ende. De likna en kör
af lofsjungande änglar kring Guds tron. På detta hädiska sätt tänkte sig Ludvig
förhållandet — han hade ju tagit till valspråk: Deo minor, sed orbe maior.
Ludvig förklarade sig 1672 för Franska akademiens beskyddare och han lät
akademien hålla sina sammanträden i det kungliga palatset i Louvre. I samråd med
Colbert upprättade han VAcadémie des inscriptions et belles lettres samt l Académie des
sciences. På samma sätt sörjdes för konsterna: de skulle likaledes stå i den store
konungens tjenst, förhärliga hans bragder, smycka hans palats, försköna hans fester;
äfven de skulle reflektera den majestätiska värdighet och välutformade regelrätthet,
som utstrålade från Ludvig XIV:s person. Först stiftades en akademi för de fria
konsterna, därpå en fransk konstskola i Rom. Härpå följde en akademi för
byggnadskonst och en musikalisk akademi. Denna oaflåtliga omsorg om litteratur och
konst var den vackraste sidan af Ludvig XIV:s sultanaktiga egoism, och det ar
framför allt den, som han har att tacka för den glans, som an i dag omstrålar
»Ludvig XIV:s tidehvarf».
Under detta infaller den högsta utvecklingen af den ratt ensidiga och trångt
begränsade litterära riktning, som man kallar den fransk-klassiska. Hos Pierre
Corneille hade själfständig karakterisering ännu någon gång ifrågakommit, man hör i
hans ofta sublima verser en efterklang af den mer obundna poesien från Henrik
IV:s och Maria af Medicis dagar. Under Ludvig XIV:s tidigare ar erhöll han en
segerrik medtäflare och efterföljare i Jean Racine; denne var fyndigare i
uppbyggandet af ett drama, och hans språk var mer flytande, men han egde vida mindre kraft
och originalitet. Hans känsloömma hjältar och hjältinnor med deras välljudande,
eleganta, älskvärdt smekande språk äro äkta afbilder af Versailles’ societeL liksom
dessa greker, romare, judar och asiater uppträdde på scenen med peruk, liten hatt
och hofmannavärja och kallade hvarandra monsieur och madame, sa tänkte, kände
och talade de samtliga som personer vid Ludvig XIV:s hof. Men Alexander,
Agamemnon, Titus voro Kung Sol. Blott af växlingarne i monarkens ynnest väntade skalden
glädje och sorg. I konungen såg han sitt ideal; monarkens vrede påskyndade hans död.
Liksom man hos Racine varsnar mer retorik an verklig poesi, sa framträder ock
i allmänhet som det förhärskande draget i tidens diktning en böjelse for det
praktiska, det nyttiga på bekostnad af innerlighet och lyftning — det var Ludvigs anda,
som tryckte sin prägel på folket. Det nyktra, kritiska resonerandet ar hvad som
karakteriserar den; dess mest typiske representant ar Nicolas Boileau. I kalla men
välsvarfvade verser söker han i diktkonsten gifva hemortsrätt enbart åt regelns,
smakens och det sunda — d. v. s. inskränkta — förståndets tyranni, liksom detta ute i
lifvet redan härskade. Till samma riktning hör den oförliknelige fabeldiktaren La
Fontaine, en dyrkare af det praktiska förståndet, lekande och älskvärd, mer liflig
an lidelsefull, känslig utan hänförelse, moraliserande och filosoferande utan kärfhet
och med tänjbar anpassning efter den härskande religionen — förträfflig i sin art,
med bekväm och välklingande officiell moral.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
