Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
162 M. PHILIPPSON, LUDVIG XIVIS TIDSÅLDER.
Colbert föll i fullkomlig onåd, då han manade konungen till sparsamhet och sökte
bota honom för hans ursinniga slöseri. Hans medtäflare Louvois gjorde hvad han
kunde för att öka missämjan. Dignande under ett oerhördt intensivt arbete, öfverhopad
med förödmjukelser, dukade Colbert under; han dog den 6 september 1683, 64
ar gammal. Sedan var Louvois obestridd herre på täppan. Gränslöst var hans
smicker gentemot sin herre, sina planer uppgjorde han sa, att de tilltalade
konungens äregirighet, fåfänga och måttlösa härsklystnad. Själf gaf han sig alltid skenet
af att blott vara den lydige och beundrande tjenaren, medan i verkligheten han vida
mer an konungen var drifhjulet i både den inre och den yttre politiken. För detta pris
trodde han sig gentemot lägre stående kunna tillåta sig hvad som helst. Han blef
rent af allsmäktig och behandlade de öfriga ministrarne som sina underordnade.
Sig själf och sina släktingar riktade han genom äreställen och inkomster af alla slag.
Fördärfligast blef hans verksamhet på grund af den riktning, han gaf Frankrikes
utrikespolitik. Det var ej längre fråga om Lionnes snillrika planmässighet, hans
förutseende beräkning och smidighet, ej heller om hans efterföljare Pomponnes
måttfulla betänksamhet: brutalt våld, tygellöst öfvermod, gränslös djärfhet, cynisk
rättskränkning — det var de medel, hvarigenom Louvois trodde sig kunna upprätthålla
och öka Frankrikes storhet, men det var ock genom dem, som han till sist bragte
hela Europa i harnesk mot Frankrike och framkallade statens tillbakagång. Gunstlingar
och en premierminister — hur långt hafva vi ej kommit från 1661 års Ludvig XIV!
Härtill kom statsbristens för hvarje ar alltmer hotande spöke. Under de fem åren
1684—88 uppgick underskottet till 82 millioner livrés (= 492 millioner francs), hvilken
summa man sökte täcka genom lån och antecipationer. Det ar att marka, att
konungen under ett enda ar utgaf for inköp af diamanter två och för byggnadsföretag
femton millioner livrés (tillsammans 102 millioner francs). Och samme monark hade
den käcka hjärtlösheten att på sina ministrars uppmaningar till sparsamhet svara:
»Jag beklagar, att skatterna äro sa höga, men de äro alla nödvändiga».
Olust och missnöje rådde i hela landet; intet ar förgick utan större eller mindre
uppror i det ena eller andra landskapet. Men de kväfdes i blod. Allt tyngre, allt
mer tryckande lade sig despotismen öfver alla klasser af befolkningen. Denna
vågade till sist icke göra öppet motstånd; den klagade blott i tysthet. Den store konungen
hade triumferat äfven öfver sina egna undersåtar. Dess mer ostörd kunde han rikta
sin fruktansvärda makt utåt för att, som den store kurfursten energiskt uttryckte sig,
»förflytta Bastiljen öfver till främmande land».
Den westfaliska fredsurkunden var affattad på latin. Men det dröjde ej länge,
förrän franskan blef diplomatiens och de högre kretsarnes språk — ett tecken på
den makt i Europa, som Frankrike utöfvade på politikens och den andliga
odlingens område. Detta fick en djupgående betydelse. Då enhvar bildad måste göra
sig närmare förtrogen med franskan an med sitt eget modersmål, sa fylldes han på
samma gång med franska ideer, sträfvanden och åskådningar, och det speciellt
franska sättet att vara, tänka och handla inträngde bland alla civiliserade folk i Europa.
Paris och Versailles började anses ej blott som Frankrikes utan som hela världens
medelpunkter. Härifrån ljödo ej blott den store konungens befallningar, genom hvilka
afgörandet föll om krig och fred, om folkens val och ve, utan härifrån utgingo också öfver
en beundrande världsdel snilleverk, som enhvar bildad inom hvarje nation i Europa
med hänförelse och beundran studerade. Härifrån förkunnades modernas och den
goda tonens lagar, evigt växlande men på samma gång stränga och tyranniska, och
af ulländingarne följdes de nästan ändå lydigare an de påbud, som halfguden i
Versailles utfärdade. Den förnäma världen ville blott begagna dräkter, hattar och
skodon, som förfärdigats af franska råvaror, af franska dräkt-, hatt- och skokonstnärer.
När man skulle fullborda sin uppfostran, begaf man sig ej som förr till Venedigs
verserade ädlingar, icke till de gamla vidtberömda universiteten i Padua och
Bologna, icke heller till det mediceiska Florens’ fint poetiserande kretsar: uteslutande
till Paris vallfärdade unga ädlingar, furstar och furstinnor för alt i den fina smakens
hemvist mottaga dess uppenbarelser och sedan återvända hem som hänförda apostlar
för det glänsande, berusande, älskvärda och snillrika, som var utmärkande för allt,
som var franskt. Liksom fordom i slutet af forntiden den grekisk-romerska kulturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
