- Project Runeberg -  Världshistoria / Nya tiden 1650-1815 /
166

(1917-1921) Author: Hans Hildebrand, Harald Hjärne, Julius von Pflugk-Harttung
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

166

M. PHILIPPSON, LUDVIG XIV:S TIDSÅLDER.

En sann tröst i all denna fräckhet och denna smuts erbjuder den iakttagelsen,
att den dugande, hedervärda borgar- och medelklassen var jämförelsevis oberörd af
nämnda sedefördärf, och att — i viss mån som representant för denna klass — den
vetenskapliga forskningen gick sin gång oberoende däraf och såväl i fråga om
naturvetenskap som politiska vetenskaper ställde England i spetsen för Europas öfriga
stater. Såsom var att vänta af engelsmännens praktiska läggning, riktade nationens
lärde sin verksamhet närmast på mekaniken. Coppernicus, Kepler och Galilei hade
fört denna betydligt framåt, men först Isaac Newton (född 1642) gaf den en fast och
oomkullkastlig grundval. Han var professor i matematik i Cambridge och hade
redan uppfunnit infinitesimalräkningen, då han — icke genom plötslig ingifvelse utan
på grund af de mest mödosamma beräkningar — kom till den öfvertygelse, att
himlakropparne i sina rörelser ledas af samma tyngdlag, som här på jorden kommer en
kropp att falla till
marken. I februari 1685
gjorde han i Royal
So-ciety meddelande om
sin stora upptäckt;
under de följande åren
framställde han den
detaljeradt i ett stort
verk. Det var blott
tack vare de
upptäckter han gjort inom den
högre algebran, som
han kunde komma till
detta resultat. En
vetenskaplig bragd af
oskattbart värde var
utförd; hela den
fysiska astronomien hade
blifvit grundad på en
enda mekanisk lag.
Alla astronomiska
svårigheter hafva sedan
med tillhjälp af den
newtonska
tyngdlagen låtit sig öfvervin-

na. Världsbyggnadens
sammanhang har
genom den blifvit
bevisadt. Men hur stort
värde upptäckten har
ur astronomisk
synpunkt, sa har den dock
ett an större ur
kulturhistorisk. I stället for
den mystiska
uppfattning af naturen, som
i allt såg godtycke och
underverk, trädde
öfvertygelsen om sträng
lagbundenhet. Newton
har tillförsäkrat seger
åt den riktning, som
på 1600-talet kallades
»naturalism», d. v. s.
den åskådning, som
förklarar allt, som sker,
ur naturliga lagar, ur
den nödvändiga serien
af orsaker och
verkningar. Han blef på
detta sätt upphofsman icke blott till det adertonde århundradets s. k. upplysning,
utan också till den moderna natur- och världsåskådningen öfver hufvud.

Spanien, Englands och Frankrikes forne motståndare, höll sig mer an någon
annan stat fritt från franskt inflytande. Den spanska folkkaraktärens egendomlighet,
folkets själfmedvetenhet och själftillräcklighet, liksom den omständigheten att landet
ligger aflägset och skildt från det öfriga Europa, allt detta har gjort, att Spanien
alltid långsammare och mindre fullständigt an andra land har tillegnat sig hvad
som kommer från utlandet. Vid denna tid var det som Sevillaskolan frambragte
det största och mest egenartade snille, som Spaniens konsthistoria har att uppvisa,
Bartolomé Esteban Murillo (1618—1682). Ingen har sa sant och lustigt, sa
rättframt och slående som han förstått framställa de lägre klassernas lif i all dess
ursprunglighet, men heller ingen ett hjärtas innerliga andakt, dess omättliga längtan
efter det gudomliga, den osläckliga eld, som lagar i en högt begåfvad människas
själ och liksom genombryter och förstör dess yttre hölje. Vid sidan af hvad
det italienska måleriet skapat skönast och mest hänförande ställer sig värdigt den
djupt gripande, flammande glöd, som bryter fram ur de murilloska madonnornas
ögon, trollkraften i hans färgbehandling och i hans fördelning af ljus och skugga,
den hängifvenhet, hvarmed han egnar sig åt sin uppgift, den kraft och energi,
hvarmed han gifver lif åt sina gestalter. Efter Murillo var det blott Claudio Coello (f 1693),

Christian Huygens.
Malning af Gäspar Netscher.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Tue Dec 12 14:09:51 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/vrldhist/5/0188.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free