Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168 M. PHILIPPSON, LUDVIG XIV:S TIDSÅLDER.
På vänstra Rhenstranden hade Tyska riket kvar en stad, en enda men dess
viktigare. Det var Strassburg, detta tyskhetens värn, om hvilket Karl V en gång sagt,
att om Strassburg och Wien samtidigt belägrades, sa skulle han först skynda till
Strassburgs räddning. Men medan nu Leopold I var upptagen af det hotande
kriget med Turkiet, visade sig den 27 september 1681 tre franska dragonregementen
utanför Strassburg och afskuro dess förbindelser med Tyskland. Två dagar senare
infann sig Louvois och fordrade, att staden skulle gifva sig; eljest skulle allt blifva ett
rof for eld och svärd. Stadens råd, af hvilket några till och med voro bestuckna, var
klenmodigt och ingick utan motstånd på en kapitulation, som för öfrigt var ganska
fördelaktig för staden och blott hade det felet, att den ej hölls. Den 30 september
(nya stilen) 1681 öfverlemnades Strassburg åt fransmännen; hittills hade det varit
Tysklands bålverk mot Frankrike, nu blef det en ständigt användbar utfallsport mot Tyskland.
Strassburgs intagande var ej det enda slag, som Ludvig riktade mot Europas rätt
och frihet. Under djupaste fred besatte franska trupper Casale, norra Italiens
viktigaste fästning; reunionskammaren i Metz tilldömde Frankrike större delen af det
belgiska hertigdömet Luxemburg. Fästningen Luxemburg blockerades af franska
trupper, ty den hotade de franska städerna Longwy och Thionville! Det ar klart,
att man af liknande skäl kunde lägga beslag på snart sagdt hela Europa.
Hela världen fylldes af harm öfver dessa fräcka tilltag omedelbart efter ingången
fred. Men hvarifrån skulle någon kraft till motstånd komma, då England behärskades
af de förrädiska Stuartarne och kejsaren var fullt sysselsatt genom turkarnes anfall?
Upphetsad af Frankrike och med understöd af detta land förband sig den
ärelystne storvisiren Kara Mustafa med de upproriska ungrarne under Tököly. Under
fruktansvärda härjningar ryckte han med 230,000 man rakt mot Wien. Den
kejserlige generalen, hertig Karl af Lothringen, måste med sina 32,000 soldater utan
motstånd draga sig tillbaka. På Wien berodde nu hela Europas öde: folie denna stad,
sa funnes för världsdelen blott två möjligheter — ett turkiskt eller ett franskt ok.
Hela den civiliserade världen blickade med ångest mot Wien. Staden ådagalade ett
oväntadt hjältemod, framför allt tack vare den lika djärfve som omtänksamme
kommendanten grefve Ernst Riidiger von Starhemberg. Sin 14,000 man starka
besättning förstärkte han med 8,000 borgare och studenter. Blott Kara Mustafas
utomordentliga långsamhet gjorde det möjligt att få tid att verkställa dessa rustningar och
att förstärka fästningsverken, men småningom måste äfven den mest uthålliga tapperhet
svikta, när den jättelika öfvermakten oafbrutet förnyade sina angrepp. Då kom hjälpen.
Konung Johan Sobieski af Polen hade känt sig djupt kränkt af det öfvermod,
hvarmed äfven han behandlades af Ludvig XIV, och upplöst förbundet med
Frankrike. I kejsarens undergång och turkarnes seger såg han äfven sitt eget fördärf.
Med 26,000 krigare drog han mot Wien. An betydligare var rikstruppernas styrka.
Den 12 september 1683 angrep den kristna hären från Kahlenberg den turkiska
ställningen och vann en fullständig seger. Det osmanska rikets förmåga att gå till
angrepp var för alltid bruten genom denna väldiga drabbning. De kejserlige drogo in
i Ungern, segrade åter vid Parkany och eröfrade det viktiga Gran. Följande ar
biträdde äfven Venedig förbundet mot Porten.
Men genom denna* kamp var den kejserliga krigsmakten för längre tid bunden i
öster. Ludvig XIV begagnade sig häraf för att raskt bringa sina reunioner i
säkerhet, innan Turkiet slöt fred med kejsaren. I Belgien tog han Dixmuiden och
Cour-trai och slutligen äfven (juni 1684) det som ointagligt ansedda Luxemburg — ett
förvärf, hvars värde var nästan lika stort som Strassburgs. Endast Brandenburgs
gensaga afhöll konungen från att utsträcka sina eröfringar till det egentliga Tyskland.
Man plägar mot det dåvarande Tyskland rikta bittra förebråelser for dess
efter-låtenhet gentemot Ludvigs våldsgärningar. Men hvad skulle det göra? Ännu led
det af det trettioåriga krigets fruktansvärda följder, det var affolkadt, ödelagdt i både
materiellt och andligt afseende och därför ur stånd att på en gång taga upp
kampen mot Frankrike och mot Turkiet. Allvarligt bistånd var ej att vänta från något håll.
Spanien var en kropp utan lif, generalstaterna ingingo på en uppgörelse med Frankrike i
juni 1684, England var Ludvigs vasall. Sa funno Tyska riket och Spanien för godt att på
Brandenburgs uppfordran ingå på en dräglig uppgörelse: i augusti 1684 afslöts i Regens-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
