Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180 M. PHILIPPSON, LUDVIG XIV:S TIDSÅLDER.
Då ingen konung fanns, inkallades ett konvent, en riksförsamling, d. v. s. ett
parlament utan härskare. Församlingen förklarade, att Jakob genom sin flykt ur
riket själf afsagt sig kronan, och att tronen därför vore ledig. I en högtidlig urkund
blefvo alla nationens rättigheter uppräknade. Detta var den s. k.
rättighetsförklaringen. Först efter dess antagande blefvo Wilhelm och Maria utropade till konung och
drottning af England (13 februari 1689). För första gången var härmed erkändt, att
det engelska konungadömets rättigheter äro beroende af folkets, och därmed var den
högsta och i verkligheten bestämmande och utslagsgifvande makten öfverflyttad från
kronan till folkets representation. England hade från en inskränkt monarki blifvit
en parlamentariskt styrd stat, en aristokratisk republik med en president, som bär
titeln konung och innehar sitt ämbete på grund af arfsrätt, men som just därför ar
vida maktlösare an en af folket vald republikansk president. Detta sakernas skick
erhöll visserligen först under loppet af 1700-talet sin fulla utveckling, men
utgångspunkten ligger i den ärorika revolutionen 1688. Då vidare den engelska
parlamentarismen blef förebild för de flesta andra nationer, sa erhöll denna hvälfning en
betydelse, som sträckte sig vida öfver Englands gränser och blef bestämmande .for framtiden.
Men den blef också omedelbart af vikt för Europa. Med Stuartarnes fall och
Wilhelm III:s tronbestigning hade England definitivt inträdt i Ludvig XIV:s
motståndares led och vunnits för den europeiska frihetens sak. Man kan säga, att dennas
seger därigenom blifvit afgjord. England och Holland förklarade på våren 1689 krig
mot Frankrike. Tyska riket och Spanien hade redan förut gjort det. Den andra
— och större — koalitionen mot Kung Sol var färdigbildad; nu var det ej blott
enskilda stater utan hela Europa, som stod i vapen mot honom.
Den stora alliansen hade visserligen mycket att reparera, ty Frankrikes fast
sammanslutna och förträffligt organiserade krafter hade tillfogat motståndarne svåra
förluster, innan dessa kommit sig for att göra motstånd och slutit sig tillsammans. Alla
fasta platser i Rhen-Pfalz liksom Philippsburg eröfrades af fransmännen. Det starka
Mainz, mellersta Rhens bålverk, uppgafs åt marskalk Boufflers af sin kurfurste —
fegt, utan att ett skott lossats. Likaså inrymde kurfursten af Trier ögonblickligen
sin hufvudstad åt fienden. Äfven nu visade det sig, hur ödesdigert det var för
Tyskland, att andliga furstar hade till uppgift att försvara rikets västra provinser mot
dess mäktigaste fiende. Med undantag af Köln och Koblenz behärskade denne Rhen
från Basel till Wesel, Neckar likaså.
Men liksom under det holländska kriget måste Louvois komma till den
öfvertygelsen, att gentemot fiendernas fruktansvärda allians det ej vore möjligt att
behålla de senast gjorda eröfringarne. Äfven nu ville han på de olyckliga invånarne
taga hämnd, därför att han nödgades utrymma deras land, blott med den skillnad att
han mot Pfalz förfor vida grymmare och hänsynslösare, an han gjort mot Holland.
Han och Ludvig beslöto att fullständigt ödelägga detta land, för att fienden ej där skulle
fatta fast fot. På grund af konungens omänskliga befallning blefvo dessa trakter, som
fransmännen midt under freden och utan minsta förskyllan från tysk sida
bemäktigat sig, med kallt blod invigda åt undergång. I Heidelberg sprängde fransmännen
först det präktiga slottet i luften, och sedan antändes staden i alla horn. Alla orter
mellan Heidelberg och Mannheim jämnades med jorden. Ej bättre gick det
Oppenheim, Speier och Worms; äfven här förstörde elden alla de skatter, som en
femtonhundraårig kultur skapat. De ärorika frankiska kejsarnes grafvar brötos upp, och
deras stoft ströddes ut för alla vindar. Vägarne förstördes, broarne upprefvos,
invånarne jagades bort nakna och utarmade midt i vintern. En sa orättfärdig,
systematisk grymhet som den, som här öfvades på befallning af den »store konungen» i
Versailles, saknar motstycke i alla tider.
En liten tröst ligger däri, att förbrytaren ej hade någon nytta af sitt dåd. De
franska hararne tillbakaträngdes öfverallt, Tysklands jord blef befriad från dem, i
Nederlanden besegrades marskalk Humiéres af Fredrik af Waldeck vid Valcourt
1689. Samtidigt besegrade Ludvig af Baden turkarne i tre stora drabbningar, den
sista vid Kissa, eröfrade Belgrad, Serbien och Bosnien, medan den ålderstigne
ve-nezianske fältherren Francisco Morosini intog Peloponnesos och en veneziansk styrka
under den ryktbare svensken Otto Wilhelm Königsmarck eröfrade Athen. Det var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
