Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
184 M. PHILIPPSON, LUDVIG XIVIS TIDSÅLDER.
Europa, men han kunde ej längre göra anspråk på att hans vilja obetingadt skulle
åtlydas. Man kunde numera få rätt gentemot Kung Sol. Utrymmandet af
hertigdömet Lothringen, hvilket land han ännu 1685 hade förklarat utgöra en
integrerande och oafhändelig del af hans rike, Savoyens stärkande, Alppassens stängning,
tillintetgörandet af det franska partiet inom kurfurstendömet Köln — allt detta ryckte
från Frankrike grannområden, öfver hvilka det förut förfogat nästan lika oinskränkt
som öfver egna provinser. Slutligen bidrog den nära förbindelse, som katolska och
protestantiska makter ingått mot Ludvig XIV, att utplåna den rest, som ännu fanns
kvar af politisk-religiösa sym- och antipatier.
Samtidigt måste den franske prinsen af Conti, som efter den hjältemodige Johan
Sobieskis död redan trodde sig säker om den polska kronan, med smälek fly ur
Polen, där kejsarens kandidat August af Sachsen besteg tronen.
Liksom i Frankrikes yttre maktställning försiggick jämväl i dess inre
förhållanden en påtaglig reaktion gentemot de sträfvanden, som »den store konungen» under
årtionden oaflåtligt fullföljt. Han själf hade till sin inre människa blifvit en
annan, och kring honom framträdde nya krafter, som gingo i rakt motsatt riktning
mot hans forna väsen. Samtidigt med att han började åldras, började blifva sjuklig
och intogs af en alltmer stegrad fruktan för döden, försiggick i hans lefnadssätt en
förändring, som sorgfälligt främjades af madame de Maintenon. Festligheter och nöjen
förekommo ej sa ofta som förr, om kärleksäfventyr var ej mer fråga; med alltmer
ökad innerlighet egnade han sig åt allt oftare fullgjorda andaktsöfningar. Madame de
Maintenon tillät honom ej vidare bevista världsliga skådespel; i stället lät hon
honom »roa sig» på det sätt, att han fick sjunga psalmer i sällskap med de fulaste
bland hennes väninnor. Hela hofvet måste antaga dessa skrymtande, snart sagdt
asketiska later, och bigotteri var under tiden för denna kvinnas inflytande ett lika
säkert medel till framgång som slöseri och liderlighet varit det under madame de
Monte-spans dagar. Hon hade i sin tjenst en mängd angifvare och spioner, hon lät ej
något inflytande, motsatt hennes, komma i konungens närhet, hon gaf honom en
lifmedikus, som meddelade honom sina föreskrifter efter hennes anvisningar.
Under förevändning, att kungliga gåfvor och ynnestbevis borde med den mest utsökta
mildhet och barmhärtighet bortskänkas, tog hon uteslutande i sin hand utdelningen
däraf. I stället för till lyx och festligheter anslog hon stora summor till det adliga
jungfrustiftet S:t Cyr, där hon underhöll fyrahundra flickor af fattiga adelsfamiljer,
och där hon själf tänkte finna en värdig tillflyktsort i händelse af sin kunglige makes
död eller onåd. I närmaste förbindelse med henne stod konungens biktfader, pater
Francois d’Aix de Lachaise, som på sina förmäns inom Jesuitorden befallningar med
ifver och inställsamhet arbetade i deras och Roms intressen. Det var han, som tack
vare konungens och madame de Maintenons ynnest, utdelade kyrkliga sysslor, och
därför täflade de förnämsta familjer om hans vänskap. Ludvig hade skänkt honom
en ståtlig egendom öster om Paris, och där nu kyrkogården Pére-Lachaise hägnar sina
hundratusentals grafvar, lefde den finbildade patern i sin sköna trädgård och eleganta
villa ett behagligt lif, fylldt af vetenskapliga och andra angenäma sysselsättningar.
Då kriget tog en ogynnsam vändning, låg det nära till hands, att konungen sökte
blidka himmelens tydliga vrede genom an större fromhet och genom bot för sin
tidigare, syndiga lefnad. Äfven dauphin Ludvig liksom dennes äldste son, hertigen af
Bourgogne, tillhörde det bigotta partiet. Den förre var en genomgående obetydlig
person, en väldig fråssare och jägare — liksom sin ättling Ludvig XVI — och utan
hvarje högre intresse. Ludvig af Bourgogne var af naturen mera begåfvad men
hade vuxit upp under ledning af en fanatisk klerikal, hertigen af Beauvilliers;
hans förste lärare var den fridsamme, gudfruktige Fénélon, som i Telemak uppställde
ett fursteideal, som var raka motsatsen mot det, som Ludvig XIV hittills förkroppsligat.
Förändringen i konungens och hofvets skaplynne gaf sig med stor skärpa till
känna i Ludvigs kyrkliga politik. Tidigare var konungen en ifrig motståndare till
ultramontanismen och sträfvade att omintetgöra hvarje inflytande på Frankrike från
det hållet samt att här grundlägga en blott af konungen beroende nationell kyrka;
nu friade han ödmjukt efter välvilja från Rom. Påfven borde nu blifva honom en
nyttig bundsförvant, han skulle kunna uppkalla för honom sympatier och intresse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
