Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUDVIG XIV.S SOL GÅR NED. 195
fanns numera ej — ofta tycktes det, som om hela regeringsmaskineriet skulle stanna.
Antalet tiggare och röfvare ökades i fruktansvärd grad, likaså mordgärningar; enhvar
grep till blodig själfhämnd.
Man väntade hvarje dag den stackars konungens död. Efter honom kunde riket
tillfalla antingen arfvingarne till Karls äldsta ^ster Maria Teresia — hennes och
Ludvig XIV:s afkomlingar — eller den yngre, österrikiska grenen af huset Habsburg.
Väl hade Maria Teresia afsagt sig sin arfsrätt, men i Paris hittade man naturligtvis
på många förevändningar för att förklara hennes afsägelse ogiltig. Båda medtäflarne
hade i Madrid sina förespråkare. Kampen mellan båda rasade utan uppehåll, liksom
öfver den ännu lefvande konungens lik. Det stora flertalet af mer betydande
politiska personligheter var af den meningen, att Spanien hade mer att hoppas och
frukta af den mäktige grannen Ludvig XIV an af den ojämförligt svagare Leopold I
långt borta i Österrike, och de voro därför böjda för att öfverlemna Spaniens tron
åt en Bourbon. Påfven Innocentius XII var rörd öfver den underdånighet, som den
allra kristligaste konungen sedan ett årtionde tillbaka visat den heliga stolen, och då
han var öfvertygad om att denne furste nu vore det starkaste värn mot de.kätterska
makterna, understödde han eftertryckligt de spanska stormännens bemödanden. Och
kejsar Leopold, som fullt och fast litade på det skydd, som försynen var skyldig att
gifva åt det höga huset Österrike, gjorde rakt ingenting för att främja sina intressen
i Madrid, medan Ludvig icke sparade på vare sig löften eller hotelser. Sålunda blef
Karl II, som dock personligen var tillgifven sina habsburgska släktingar, slutligen
förmådd att gifva med sig. Motvilligt undertecknade han i början af oktober 1700
ett testamente, genom hvilket Filip af Anjou, dauphins näst äldste son, förklarades
för universalarfvinge till Spaniens alla land, hvilka emellertid aldrig finge förenas med
Frankrike. Blott fyra veckor senare, den l november 1700, dog den olycklige konungen,
Karl V:s sista ättling. Hela Kastilien hälsade med jubel den nye konungen, Filip V.
Det var inför ett beslut af världshistorisk betydelse, som Ludvig XIV nu stod.
Han var bunden af ett fördrag, som han sa nyss som i januari 1700 ingått med
England och Holland rörande den spanska monarkiens delning mellan arfvingarne.
Men han drog ej i betänkande att bryta sitt ord. Hvad som blef afgörande var det
dynastiska intresset i förening med det konfessionella — madame de Maintenon hade
ifrigt rådt därtill. Med riktig uppfattning af sakens innebörd utropade det spanska
sändebudet: »Nu hafva Pyrenéerna smält bort». Och Ludvig tänkte ej heller ett enda
ögonblick på att medgifva någon Oafhängighet åt sin sonson, utan betraktade
honom blott som ett slags vicekonung, hvars uppgift det skulle vara att ställa Spaniens
krafter till den franska politikens förfogande. Redan i december 1700 utfärdade han
en officiell förklaring, hvari han åt Filip förbehöll arfsrätt till Frankrike, och
därmed ställde han i utsikt en förening mellan bägge rikena, skapandet af en
världsmonarki, som skulle trycka till marken hvarje annan stat. Den ärelystna dröm,
som han alltsedan början af sin regering drömt, den oerhörda spanska monarkiens
förening med Frankrike, tycktes nu förverkligad. Då Filip i början af ar 1701
tillträdde regeringen i Spanien, motsvarade han också fullkomligt sin farfaders
förväntningar. Hvarje viktigare beslut afgjordes egentligen alltid i Versailles. Ludvig sade
själf, att Spaniens angelägenheter gåfvo honom mer att göra an Frankrikes.
Småningom blefvo i Madrid de spanska ministrarne ersatta af fransmän, spanska
guvernörer och vicekonungar fingo anvisning att lyda den allra kristligaste konungens
befallningar, som om de utginge från Filip V själf. Ludvig gaf direkta instruktioner
åt spanska sändebud vid utländska hof. Det fanns verkligen inga Pyreneer mer. Franska
folket lefde i ett rus af stolthet och skänkte jublande sitt bifall åt regeringens åtgöranden.
Ludvigs käcka beslut tycktes krönas med fullständig framgång. I Belgien, i de
italienska bilanden blef, liksom i det egentliga Spanien, Filip V erkänd som konung.
Hvarken England eller Holland vågade till en början sätta sig emot hvad som skedde.
Leopold I var den,som gaf signalen till motstånd mot dessa franska planer, hvilka hotade
hela världen. Då man beröfvade hans hus det spanska arfvet, angrep man enligt hans
uppfattning hans allra heligaste, af Gud själf förlänade rättigheter, och i ett dylikt fall
plägade Leopold ej veta af någon eftergifvenhet. Åtminstone Italien och Belgien ville han
ej släppa. Hvilket vågstycke, att han utan mäktiga bundsförvanter ville föra krig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
