Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LUDVIG XIVIS SOL GÅR NED. 197
Wilhelms svägerska Anna blef genast allmänt erkänd som drottning af England;
hon utfärdade den formliga krigsförklaringen mot Frankrike.
Redan ett ar tidigare hade striden börjat. I maj 1701 inföll Eugen af Savoyen
med 30,000 man kejserliga trupper i Italien, där den erfarne och begåfvade marskalk
Catinat mötte honom med en talrikare styrka. Men Eugen var honom öfverlägsen
som fältherre, slog honom vid Carpi och dref honom tillbaka öfver Oglio. Ludvig
återkallade Catinat och ersatte honom med sin gunstling Villeroi, en fin och smidig
hofman och madame de Maintenons undergifne slaf. Men ehuru dubbelt sa stark, blef den
oduglige marskalken vid Chiari besegrad af Eugen och längre fram själf tillfångatagen.
Eugens glänsande framgångar väckte hela Europas beundran och bidrogo ej litet
till afslutandet af »den stora alliansen». Men nu erhöll han en jämbördig
motståndare i hertig Ludvig af Vendöme. Denne var en skarpsinnig, käck, tapper och
företagsam fältherre, mån om sina soldaters bästa och af dem omfattad med varm
tillgifvenhet. Men han var å andra sidan af cynisk läggning samt ytterst liderlig till sin
vandel, och en viss långsamhet förlamade stundom hans åtgärder. Med sina tre
gånger sa talrika trupper höll han Eugen i schack, då denne helt lemnades i sticket
af den odugliga österrikiska regeringen.
Då erhöll Eugen hjälp af den genialiske fältherre, som skulle blifva hans
trogne vapenbroder i kampen mot den franska öfvermakten — John Churchill,
grefve, sedermera hertig af Marlborough. Lika utmärkt af skönhet och elegans som
af skicklighet i intrigen och fullständig brist på moral, stod »Europas förste
gentleman» i stor gunst hos drottning Anna. Därför hade han sin gemål att tacka,
drottningens närmaste väninna, deri sköna, lifliga, spirituella, men högdragna, lidelsefulla
och härsklystna Sarah Jennings. Sin dotters svärfader, lord Godolphin, lät han 1700
utnämna till förste skattkammarlord, 1702 till riksskattmästare (Lord High Treasurer),
och därmed till Englands ledande minister. Som fältherre var Marlborough
ojämförlig i uppgörandet af kombinerade men dock väl utförbara strategiska planer, i
dessas anpassande efter omständigheter och lokala förhållanden, i ledandet af svåra
och invecklade taktiska operationer, i kallblodighet och skarp blick på slagfältet.
Dock kunde han ej helt och hållet frigöra sig från sin tids betänksamma och
pedantiska krigföring. Med preussisk hjälp intog han 1702 Köln och Luttich från
deras franskvänlige innehafvare, kurfurst Josef Clemens.
I södra Tyskland sökte Josef Clemens’ broder, kurfurst Max Emanuel af Bayern,
stödja Ludvig XIV:s sak, men kunde ej hindra, att riksdagen i Regensburg förklarade
krig mot Frankrike.
Inom vissa stater blossade inbördeskrigets låga upp. I Cevennernas ogästvänliga
klippdalar reste sig de förföljda hugenotterna, »camisarderna», mot Ludvig XIV:s
blodiga tyranni; likaledes räknades i Ungern hundratusentals upproriske, som reagerade
mot kejsarens undertryckande af all politisk och religiös frihet. Här var det Frans
Rakoczy, en hjältemodig och dådkraftig medlem af landets högsta aristokrati, i
Frankrike var det en fattig bagarlärling, Jean Cavalier, som var upprorets ledare.
I början af 1703 var den väldiga kampen alltjämt oafgjord. Nu nådde de
förbundne åtminstone några framgångar på det diplomatiska området. De vunno på
sin sida Portugal, som sedan denna tid förblifvit Englands trogne bundsförvant;
dess hamnar blefvo stödjepunkter för den engelska flottan — ännu under Napoleon
I:s krig i Spanien var det den fasta basen för den engelska härens alla företag. Nu
ingaf Portugals anslutning de allierade den djärfva tanken att söka eröfra Spanien
åt kejsarens yngre son. Denne landade som »konung Karl III» på Pyreneiska halfön,
en välvillig, måttlig, samvetsgrann ung man, men oföretagsam, blyg, osäker i sitt
omdöme, utomordentligt bigott och fången i gamla traditioner — alldeles som sin fader.
En annan betydande furste, hertig Viktor Amadeus II af Savoyen, slöt sig till de
allierade. Hans äldsta dotter var gift med Ludvig XIV:s äldste sonson, hertigen af
Bourgogne, men konungens sårande öfvermod dref honom öfver i de allierades led.
Men de förbundne voro väl i behof af bistånd, ty kejsaren måste draga nästan
hela sin här från Italien för att använda den emot de upproriska ungrarne och emot
kurfursten af Bayern. Med Max Emanuel förenade sig marskalk Villars med 60,000
fransmän. De skulle med sin oerhörda öfvermakt hafva kunnat rikta en stöt mot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
