Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204 M. PHILIPPSON, LUDVIG XIVlS TIDSÅLDER.
— mot Madrid och intog hufvudstaden. Ludvig XIV gaf själf hertigen af Noailles
i uppdrag att söka förmå Filip V att afstå från Spanien.
Men just i detta ögonblick voro redan Frankrike och Filip V räddade ur
fördärf-vet tack vare den hvälfning, som inträffat i England.
Drottning Annas regering intager en betydelsefull plats i Englands historia icke
blott på grund af de stora och ärorika framgångarne på slagfältet utan framför allt
på grund af litteraturens glänsande utveckling. Den politiska frihetens befästande
vid slutet af 1600-talet och den storartade yttre maktställning, som England intog,
gaf åt litteraturen den starkaste växtkraft; den blomstrande välmågan, den karaktär
af måttfullhet, som präglade de politiska Sträfvandena, sundheten inom det
borgerliga lifvet voro starka förutsättningar för att göra den fruktbringande; de stora
naturvetenskapliga upptäckterna och Lockes klara erfarenhetsfilosofi förde henne öfver
gränserna för det häfdvunna tänkandet. Det var en tidsålder, som liknade Augustus’
äfven i det afseendet, att kärleken till litteratur, hänförelsen för framstående alster
af andlig skapande kraft, beundran för diktare och andra skriftställare fyllde alla
folkklasser. En firad författare var eftersökt af rikets mest högättade och högt ställda
män, behandlades som deras jämlike och upptogs i deras mest intima krets. Till
Priors och Swifts ynnest friade medlemmarne af landets mest lysande
aristokrati, och lika mycket till Händels, barberaresonens från Halle, som genom sina
kompositioner spred glans öfver deras fester, liksom han genom dem förhärligade Englands
stordåd. Ur den lyckliga blandningen af dessa element framgick en kultiverad
öfver-klass, som i begåfning och älskvärdhet väl aldrig sett sin like, ej ens i Paris under
sjuttonhundratalets senare årtionden.
Den religiöst-filosofiska uppfattningen hade sin utgångspunkt framför allt i Lockes
skarpt logiska och nyktra system; från Spinoza lånade man hvässade vapen mot den
gudomliga inspirationen, undren och profetiorna. Från dessa båda tänkare utgingo
de engelska deisterna, som byggde sin tro uteslutande på förnuftet och framställde
läran om en gudom, som de visserligen tillerkände personlighet och en tillvaro,
upphöjd öfver världen, men i sa allmänna drag och med sådan obestämdhet, att deras
åskådning föga skilde sig från panteismens. Äfven dikten erhöll sin prägel häraf;
det var i mindre grad en intuitionens an en förståndets produkt. Dess ypperste
målsman var den unge Alexander Pope (1688—1744), »rimmets furste och
förståndets store diktare». Med elegans och kvickhet i diktionen förenar han den
utomordentligaste versbyggnadskonst, och Popes kraftiga, välljudande rim äro ännu i
dag den engelska litteraturens stolthet. Men innehållet lider af ytlighet och torr
förståndsmässighet och saknar den varma fläkt, som går till hjärtat, vidgar och
lyfter det. Samma förståndsmässighet gifver sig uttryck i de »moraliska veckoskrifterna»,
för hvilka Addisons Tatler och Spectator stodo som mönster.
Besläktad med denna moraliserande riktning var den sedelärande och den
satiriska romanen. Som oupphunnen förebild inom förstnämnda genre står Robinson
Crusoe. Dess författare var Daniel Defoe, en dissenter, som i liffulla och djärfva
skrifter fort den religiösa likställighetens talan och därför straffats med böter,
fängelse och schavottering. Till grund för »Robinson» ligger en skotsk sjömans,
Alexander Selkirks, historia, men Defoe har med stor psykologisk konst, med ojämförlig
skicklighet i detaljskildringen och med skapande fantasi diktat vidare. Den satiriska
romanens mästare blef Jonathan Swift, hvars »Gullivers resor» ar en förträfflig satir
mot dåtida förhållanden i England och Europa öfver hufvud. Dess fängslande
stil och rika poetiska gestaltning har gjort, att den liksom »Robinson» har blifvit en
folkbok för alla tider. Med ett ord: England gick på litteraturens liksom på
politikens område i spetsen för Europas öfriga stater.
Whigministärens mest glänsande verk på den inre politikens område var
återupprättandet af den union mellan England och Skottland, som Cromwell åvägabragt
men som under restaurationen upplösts. Därigenom blef Skottland (1707) i stället
för ett försummadt och misshandladt bihang jämbördigt med England och
representeradt i parlamentets båda hus.
Men trots sina stora framgångar blef regeringen impopulär på grund af krigets
långvarighet och de oerhörda kostnader det förorsakade, och Marlboroughs gräns-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
