Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
222 M. PHILIPPSON, LUDVIG XIV^S TIDSÅLDER.
Men småningom försjönk Holland i behaglig yppighet och kände behof af hvila.
Det trädde mer och mer, tillbaka för sina afundsjuka och fientliga vedersakare
England och Frankrike, sa mycket mer som dessa voro betydligt öfverlägsna i folkmängd.
De bägge öfriga västmakterna stego fram i förgrunden. Englands storartade industriella
framsteg datera sig från senare hälften af 1600-talet, då man började på allvar
draga nytta af de outtömliga stenkolsfyndigheterna i norra England. Redan vid
århundradets slut ansågs London som Europas främsta handelsstad; det räknade
inemot denna tid 700,000 invånare, medan vid århundradets början dess befolkning
blott uppgått till 150,000 människor. Englands utförsel uppgick till ett värde af
bortåt 124 millioner kr., dess införsel till mer an 102 millioner.
Den oinskränkta furstemakten, som centraliserade och nivellerade allt, bidrog
ytterligare till staternas höjande i ekonomiskt afseende därigenom, att den nedref de
tullskrankor, som skilde ett rikes olika landskap. I Frankrike skedde det redan
1664. Landets ekonomiska sammanslutning liksom samfärdselns underlättande var
det dubbla syftet med anläggning af vägar och kanaler; i Frankrike märkas
Briare-kanalen, färdig 1642, och den stora Languedoc-kanalen mellan Atlantiska oceanen
och Medelhafvet, byggd 1664—1681 for en kostnad af 17 millioner livrés, efter nutida
penningvärde omkr. 73 millioner kronor. Frankrikes landsvägar voro mönstergilla.
Redan Henrik IV och hans minister Sully hade anlagt breda, stenlagda, af träd kantade
Chausseer. England och Holland erhöllo också under 1600-talet hela nät af präktiga,
väl byggda vägar, medan Tyskland ännu länge fick nöja sig med eländiga
landsvägar, som efter långvarig nederbörd blefvo nästan ofarbara.
Sjöfarten fick från senare hälften af 1600-talet stark lyftning, och den ändrade
dessutom helt och hållet karaktär. Den blef metodisk och systematisk. Förbi ar
de djärfva och poetiska upptäckarnes och kaparnes tid, och nu framträda i stället
betänksamma mästare i sjöfartens konst, som äro icke mindre hjältemodiga, blott
lugnare: Tromp, Ruyter, Duquesne, Morosini, Tourville. Att nämna äro ock sådana
organisatörer af sjöväsendet som Richelieu, Cromwell, de Witt, Colbert, Seignelay. Äfven
fartygstypen blir en annan. Det höga kastellet i fö ren på 1500-talets fartyg faller
bort. Akterkastellet höjer sig blott föga öfver mellandäcket, men ar alltjämt bredt
och klumpigt, bildar motvikt mot det med segel belastade bogsprötet och inrymmer
bostäder för befälet. Det smyckas med sniderier och bildhuggeriarbeten och med rik
förgyllning, som glänsande sticker af mot skeppsskrofvets hvita färg. Efter nederländskt
mönster ordnas kanongluggarne ej som förr oregelbundet utan på lika afstånd och
på större fartyg i två eller tre rader som på ett schackbräde; en del kanoner äro
placerade i akterkastellet. Den förste tredäckaren — med tre rader kanoner —
byggdes i England 1637 af Fett; det var Royal Sovereign. Kanonerna förfärdigades
numera af järn, ej af brons, och utslungade kulor om 8 till 36 skålpunds vikt. Under
strid siktade man i allmänhet på masten for att betaga motståndaren hans
manöverförmåga, och man begagnade gärna dubbelkulor, sammanhållna af staf eller kedja.
Galärer, roddfartyg, brukades numera blott på Medelhafvet, i någon mån äfven på
Östersjön. På oppna hafvet hade man uteslutande segelfartyg — undantag bildade
blott en del smärre snabbgående fartyg, hvilka äfven försågos med åror med hänsyn
till eventualiteten af långvarig vindstilla. Den öfvervikt, som segelfartygen erhöllo,
gjorde, att seglingskonsten nu nådde sin högsta utveckling. Skeppsbyggnadskonstens
och seglingskonstens teori utbildades på mönstergillt, rent vetenskapligt sätt af den
franske jesuiten L’Hoste (1697). Större fartyg hade bogspröt och tre master, de
mindre bogspröt samt två eller en mast. Bogsprötet uppbar två, for- och
mellan-mast hvardera tre, aktermasten två eller tre segel.
Skeppsbyggeri idkades i England och Frankrike, men framför allt i Holland. I
Frankrike byggdes fartygen mer genomtänkt och vetenskapligt an annorstädes, och
därför stodo franska fartyg främst i snabbhet och soliditet. Holländska fartyg voro,
med hänsyn till hemlandets kuster, flatbottnade och grundgående. Mellan
sandbankar och på grunda vatten kunde de med säkerhet röra sig, men voro eljest mindre
sjödugliga och lättare byggda an engelska och franska fartyg. Men å andra sidan
voro holländska fartyg de enda, där man var mån om renlighet; på dem förekommo
därför sjukdomar, särskildt skörbjugg, i mycket ringare grad an på andra fartyg. I slutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
