Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
224 M. PHILIPPSON, LUDVIG .XIVIS TIDSÅLDER.
ton. Holländska sjömän ansågos som de skickligaste i världen; i strid höllo de stånd
mot i antal öfverlägsna fiender.
En örlogsflotta kunde räkna ända till 90 skepp, däraf ungefär 65 större fartyg,
linieskepp och fregatter. Linieskeppen förde ända till 92 kanoner; for hvarje kanon
beräknades 8 å 10 man. Officerare och däcksofficerare fördelades i bestämda
rangklasser ungefär som förhållandet var vid arméen. Till en eskader hörde ock ett
antal brännare — jämförliga med våra dagars torpedbåtar — hvilka mest användes
mot fartyg, som redan voro skadade och på den grund mer eller mindre redlösa.
De voro byggda för sitt ändamål, voro små och försedda med en mängd änterhakar
vid masten för att kunna hugga sig fast vid fientliga fartyg. Deras besättning
utgjordes af sex officerare och 25 matroser; det fordrades af dem mycken skicklighet
och mycken djärfhet, för att de skulle kunna utföra sitt farliga värf.
I drabbning sökte man numera att formera fartygen på linie, for att alla
skeppen skulle fritt och obehindradt kunna vända bredsidan mot fienden och sålunda
draga största möjliga nytta af sitt artilleri. En följd häraf blef, att blott fartyg af
ungefär lika styrka borde användas i drabbningen, anordnas i linien — alltså blott de större,
hvilka därför benämndes linieskepp. Naturligtvis sökte hvarje flotta att sa vidt
möjligt få vinden akter om sig för att med bevarad rörelsefrihet kunna skrida till angrepp.
På det spanska tronföljdskrigets tid hade den engelska krigsflottan blifvit alla
andra vida öfverlägsen. Den räknade 223 fartyg med 9,954 kanoner och 50,000
mans besättning. Tyskland hade försvunnit ur sjömakternas antal; endast den store
kurfursten underhöll några krigsfartyg, hvilka hans efterträdare sedan lat förfalla.
Som en jätte höjer sig den store kurfursten öfver alla samtida tyska furstar — klar
hjärna, vid blick, djärfva planer som hos ingen annan.
Årligen förde de spanska silfverflottorna oerhörda massor af ädla metaller från
Central- och Sydamerika till Europa: i genomsnitt hvarje ar (1640—1700) 8 å 10,000
kg. guld och 350,000 kg. silfver. Men trots denna betydande ökning af myntmetallerna
upphörde inemot 1675 guldvärdet att sjunka, sedan det under halftannat århundrade
alltjämt fallit; det började tvärtom nu att stiga. Den storartade utveckling, som handeln
och industrien undergingo, kräfde också mera cirkulerande mynt, an hvad som var
befintligt; därför blef guldet sällsynt, dess köpkraft steg. For öfrigt producerades
jämförelsevis mycket mer silfver an guld, hvadan guldets värde i förhållande till
Silfrets ständigt var i stigande, en rörelse, som påminner om den, som pågår i vara
dagar, om an icke på långt när sa utpräglad. Förhållandet mellan guld och silfver
hade 1650 växlat, i Holland hade det varit som 13,39 till l, i Frankrike som 14,49
till l, i Tyskland som 15,1 till l, men 1695 hade det blifvit tämligen likartadt i
alla land, ungefär som 15,2 till 1. Detta osäkra förhållande mellan de
hufvudsakliga myntmetållerna guld och silfver hade i samtliga Europas stater till följd
ständiga ändringar i myntets halt.
De vackraste mynten präglades i Frankrike. En kommission af ministrar och
akademiker, i hvars arbeten konungen personligen deltog, hade här med anlitande
af Europas främsta konstnärer, särskildt Stämpelsnidare, åstadkommit medaljer
och mynt, som till idé och utförande helt enkelt äro fullkomliga. Livren om 20
sous och 240 deniers var för öfrigt blott ett räknemynt, i verkligheten präglades,
frånsedt skiljemynt, louisd’orer om 10 till 20 livrés och écus om sex livrés.
I Tyskland inskränktes efter trettioåriga kriget myntningsorternas antal och
fastställdes myntfot för större områden, och sålunda blef det åtminstone någon minskning af
den outsägliga förvirring i myntförhållandena, som rådt, på samma gång som det
sattes en gräns för den öfliga myntförsämringen. Ar 1667 gjorde sålunda
Kur-Bran-denburg och Kur-Sachsen aftal om en gemensam myntfot. Den store kurfursten lät
slå dukater af guld från sin afrikanska koloni, s. k. guineadukater; på myntets
baksida ser man ett seglande skepp eller en neger, som knäböjer och håller ett fat, fylldt
med guld och elfenben. Äfven han sysselsatte framstående Stämpelsnidare, som
rskänkte hans mynt och medaljer ett högt konstnärligt värde.
Viktiga tjenster gjordes affärslifvet af bankerna; deras förebilder voro mindre de
gamla bankerna San Giorgio i Genua, Rialtobanken i Venedig, eller Amsterdams,
Rotterdams och Hamburgs banker, hvilka uteslutande drefvo giro- och lombardrörelse;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
