Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
230 M. PHILIPPSON, LUDVIG XIVIS TIDSÅLDER.
Tyskland efter trettioåriga krigets lidandes- och skräcktider bönderna utarmade,
för-slöade och modlösa. När godsegarne trängde dem in på lifvet, förmådde de ej
motstå dem. Väl hade äfven herrarne lidit stora förluster under kriget, men de hade dock
förblifvit de ekonomiskt starkare, och de intogo i staten en framstående och
inflytelserik ställning. Den högsta graden af beroende, lifegenskapen, som särskildt funnits i
Tyskland öster om Elbe, har först under 1600-talets senare hälft införts där. Långsamt
och dröjande, af hänsyn till adeln, som ju i socialt och politiskt afseende stod dem
nära, uppträdde furstarne mot dylik grym och våldsam egennytta, men allt som
tiden gick, gjorde de det med större bestämdhet. Att lägga bondgårdar under
hufvud-gårdens eget bruk blef helt och hållet förbjudet, antalet dagsverken blef för alltid
fastställdt genom lagbestämmelser. Bondejordens fullständiga befrielse från feodala
bördor åstadkoms emellertid först genom den franska revolutionen, de napoleonska
krigen och deras verkningar.
Den institution, som hade till uppgift att upprätthålla staternas yttre säkerhet
samt ordningen och lydnaden inom deras gränser, hären, var numera strängt
underordnad furstens myndighet och hvilade dels på merkantilistisk, dels på aristokratisk
grundval. Hvad som stod i samband med länsväsendet försvann sa godt som helt
och hållet; såväl i hertigdömet Preussen som på en större skådeplats, i Frankrike,
visade adelsuppbådet, när det vid något tillfälle togs i anspråk, sitt inre förfall och
sin obrukbarhet på ett sa oförtydbart sätt, att det efter den store kurfurstens och
Ludvig XIV:s dagar icke vidare inkallades. Det motsvarade ej de fordringar, som
en mer utvecklad teknik ställde på en härs beväpning och rörlighet. På samma
sätt förhöll det sig med milisen — folkuppbådet — hvars användning för öfrigt stred
mot den oinskränkta furstemaktens väsen, då ju denna ej ville veta af att
under-såtarne togo aktiv del i offentliga värf. Hären kom därför att bestå af en stående
armé af värfvade soldater, och just Ludvig XIV:s tid ar den, då dylika armeer
började uppstå. Den stående hären skilde sig från förra tiders brokigt blandade, allt efter
växlande omständigheter sammanförda skaror genom sin fasta, i möjligaste måtto
likformiga organisation. När fred inträdde, upplöstes numera ej hararne; på sin höjd blef
numerären något minskad, men man bibehöll armeens kadrer, sa vidt sig göra lät.
Soldater anskaffades uteslutande genom frivillig värfning, och man gjorde därvid
ej någon skillnad mellan landets egna barn och utländingar. Den stat, som hade
största tillgång på penningar, kunde därför räkna på de talrikaste och de dugligaste
soldaterna. Om någon fosterlandskärlek kunde under sådana förhållanden ej vara
tal hos soldaterna, de måste uteslutande sammanhållas af den järnhårdaste disciplin.
Äfven officerskårerna rekryterades ännu från alla världens land. Men småningom
bragte insiktsfulla furstar det därhän, att framför allt landets barn, hufvudsakligen
adelsmän, kommo att dana dem. Man inrättade officersskolor, »akademier» för adliga
ynglingar, kadettanstalter och särskilda artilleri- och ingeniörsskolor. I Frankrike var det
nästan uteslutande adelsmän, som beklädde officersplatser, men i Tyskland förekommo
äfven ofrälse officerare, och särskildt i den brandenburgska hären uppstego många sådana,
bi. a. den berömde Derfflinger, till de högsta värdigheter. Småningom lyckades man,
särskildt vid infanteriet, att genomföra likformighet med afseende på beklädnad och
beväpning, och vid slutet af perioden var detta regel. Äfven i detta hänseende hade
man aflägsnat sig betydligt från medeltida förhållanden.
Fotfolket var vid slutet af trettioåriga kriget uppdeladt i pikenerare och
muske-terare, af hvilka de förstnämnda utgjorde ungefär tredjedelen. Muskötens rör var 3
fot 8 tum långt och var fäst vid ett skaft, som var en fot längre; dess skottvidd var
720 å 900 fot, men träffsäkerheten upphörde med 360 fots afstånd. Då soldaten
siktade, stödde han kolfven mot bröstet, ungefär en half fot nedom hakan, och
aflossade skottet med tillhjälp af lunta. Kulorna hade han i ett gehäng, som från vänstra
skuldran nådde ned till högra höften. Krutet låg i en vaska, som hängde öfver högra
höften vid gehänget. Papperspatroner, innehållande kula och krut, begagnades for
öfrigt inom den brandenburgska hären redan från 1670, i den franska från 1690.
Jämte musköt eller pik hade fotsoldaten äfven en värja. Infanteriofficerarn e
hade här och hvar utom en sådan från slutet af 1600-talet äfven en kort hällebard,
kallad bardisan eller korsgevär.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
