Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
238 M. PHILIPPSON, LUDVIG XIV:S TIDSÅLDER.
till nio — dagar. Och tog man icke brottslingens lif, sa fick han slita spö, sa att
huden gick i trasor, knep man honom med glödande tänger och ingned såren med salt
och peppar. Afhuggande af en hand eller utryckande af tungan voro vanliga straff.
På ringare brott följde vanärande straff — den dömde blef vid skampåle eller i
halsjärn prisgifven åt allmänhetens begabberi. Under tiden närmast efter det trettioåriga
kriget rasade dylik grymhet i Tyskland som värst. Den framstående juristen Carpzow
utgaf 1635 en skrift, Practica nova rerum criminalinm, hvari han yrkade på större
utrymme åt den anklagades försvar och förbehöll honom rätten att taga del af
anklagelseskriften, men mot tidens anda förmådde han litet.
I andra land stod det knappt bättre till med afseende på strafflag och rättsskipning
i brottmål.
Den enväldiga furstemakten lät den domsrätt bestå, som under feodaltiden
godsherren utöfvat; den tillsåg blott, att den underordnades dess egen högre myndighet.
Man hade alltid rätt att vädja från en adelsmans eller stads domstol till landsherrens
öfverdomstolar, vissa mål voro förbehållna dessa, och slutligen kunde dessa, då de
sa funno för godt, direkt handlägga hvilket mål som helst. Äfven adelsmannens
och stadens domsrätt måste utöfvas af vid vederbörande domstol anställda skolade
jurister, men dessas fackliga utbildning var hufvudsakligen baserad på studium af
den romerska rätten, och de voro därför benägna att mera förfäkta statens
rättigheter an dens, hvilkens bröd de åto. Naturligtvis hade de att leda processen och
falla sin dom i enlighet med statens lagar.
Äfven i Frankrike, där dock kulturen stod sa högt, voro dödsstraffen grymma,
och ofantligt många voro de brott, som voro belagda därmed: sådana voro —
från-sedt mord — hädelse och kyrkoskändande, kätteri, trolldom, uppror,
majestätsför-närmelse, falskmynteri, duell, äktenskapsbrott, sodomiteri, blodskam, bedräglig
konkurs, svårare former af stöld. Korteligen: icke heller här blefvo skarprättarne
utan sysselsättning, och för öfrigt hade de ju äfven att göra med brännmärkning,
spöslitning och stympning. I jämnbredd med dödsstraff stod lifstidsarbete på
galärerna och ständig landsflykt. Alla nu nämnda straff kommo äfven att drabba
förbrytarens släktingar, då hela hans förmögenhet eller en del däraf indrogs. Den
skändligaste tortyr användes, och detta ej blott för att frampressa bekännelse utan
också för att skärpa ådömdt straff. I alla stater på Europas fastland brukades
hemligt och skriftligt förfarande vid brottmålsprocesser: den anklagade stod alldeles
hjälplös och kunde genom domares godtycke betagas rätt att anlita advokat, att få
kännedom om anklagelseskriften och namnet på de personer, som vittnade mot honom.
Man nöjde sig icke med vittnesbevis, den anklagade måste själf erkänna sitt
brott och angifva namnen på sina eventuella medbrottslingar — därför användes i
snart sagdt alla mål tortyr efter domarnes godtfinnande. Förgäfves uppträdde
förträffliga män, exempelvis den världsberömde Hugo Grotius, mot tortyren under
påvisande, att den var ej blott omänsklig utan till på köpet icke beviskraftig. Men
ingenting hjälpte: den stora massan af domare trodde sig icke kunna undvara den.
Ännu mera allmänt an i Frankrike begagnades tortyr i Spanien; här blefvo äfven
vittnena torterade, för att man skulle få fram sanningen ur dem. Naturligtvis sökte
enhvar sa vidt möjligt slippa inkallas till vittne eller inställa sig som sådant eller
att angifva ett brott. En härlig följd af detta lika vansinniga som grymma förfarande!
Ett berömligt undantag med afseende på dessa förstenade, råa och förnuftsvidriga
förhållanden utgjorde England. Här härskade i straff-liksom i civilprocessen muntligt och
offentligt förfarande, icke inför yrkesjuristerutan inför folkvalda jurymän. Här måste enhvar
anklagad ställas inför domstol inom tjugufyra timmar. Tortyr förekom ej, blott
vittnes-och indiciebevis. Men med dylika förträffliga inrättningar stod tyvärr England ensamt.
Naturligtvis medförde den oinskränkta furstemakten jämte välsignelserika äfven
olyckliga och skadliga följder. Om den upprörda, af strider skakade
reformationstiden varit en period, utmärkt af storartade karaktärer, af fri, hög, personlig
själfständighet och rikedom på initiativ, sa följde under 1600-talet ett fullkomligt bakslag.
Det djupt och allmänt kända behofvet af lugn alstrade en känsla af underdånighet, ja
lakejsinne. Ingen vågade nu simma mot strömmen. Däraf en viss likformighet
och obestämdhet i människornas karaktär. Under få perioder i historien hafva män-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
