Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
240 M. PHILIPPSON, LUDVIG XIVIS TIDSÅLDER.
man, hittade på vämjeliga orsaker för att få sina äktenskap upplösta och förklarade
helt enkelt sina barn for bastarder. Denna lastbarhet apade man efter inom borgerliga
kretsar, dess ifrigare som äktenskapen på den tiden i an högre grad an nu ingingos
för penningars skull och ofta afslutades, medan kontrahenterna ännu voro barn.
Detta besudlande af moralens enklaste bud, detta öfverträdande af hvarje skranka,
detta hån mot allt hvad själ och dygd hette spred sig från ofvan och allt nedigenom
bland hela folket. I lyx liksom i sedeslöshet sökte det förmögna borgerskapet
efterapa adeln. För dryga penningar sökte borgaren köpa sig rätt att som
adelsmannen begagna vapenmärke. Män af medelklass buro vajande plymer i hatten,
kvinnorna dyrbara spetsar och broderier trots de öfverflödsförordningar, som begränsade deras
rätt därtill och hvilka till köpmännens förtviflan ofta förnyades. För öfrigt tyckte man
om att se ned på hvarandra: parisaren på landsortsbon, adelsmannen på Parisborgaren.
De öfriga nationerna följde fransmännen tätt i spåren. Under de båda sista
Stuartarne utmärkte sig hofvet, adeln och borgerskapet i England för minst lika hög
grad af liderlighet som motsvarande stånd i Frankrike och för an större råhet. Det
dåvarande engelska lustspelets fräcka tygellöshet och utstuderade oanständighet har
ej uppnåtts ens af våra dagars cabaretförfattare. Man stegrade effekten genom att
lägga det otuktigaste skämtet i munnen på de yngsta och vackraste skådespelerskorna.
Fattigdomen gjorde, att i Tyskland det dröjde rätt länge, innan de franska sederna
trängde ned till de bredare folklagren; där var man nog ej mycket mer moralisk,
men mindre liderlig och raffinerad. Men hof och adel sökte efter förmåga likna
fransmännen. Den lika naturvidriga som pompösa peruken, den träffande
sinnebilden af Kung Sols herradöme, kom i allmänt bruk bland de förnäme; af deras
damer begagnades styf korsett med djup urringning, hvarigenom barmen på
konstladt satt framhäfdes, högt upplagdt hår, som kulminerade med fontangen —
en mössa, som uppbars af en flätad stomme och solfjäderformigt steg upp öfver
pannan, ofta två fot — ett sidostycke till peruken. Samtidigt, i slutet af 1600-talet,
började ock bruket af de koketta skönhetsmuscherna. Herrmoderna voro minst
lika dyrbara som damernas. Kläderna måste vara af siden eller sammet och rikt
smyckade med dyrbara guld- och silfverbroderier och spetsar. Enhvar lefde öfver sitt
stånd. »Där uppträder en med fjäderbuske, gyllene kedja och uppskurna kläder och
han ar en kryddkrafsare, vill vara en junker och hans fader ar en skräddare, vill inte
vidare låta kalla sig slaktare utan herr von Schlachter». Den borgerliga medelklassens
kvinnor i Tyskland, liksom i England, begagnade däremot ännu länge den klädsamma
dräkten från 1630.
I likhet med de anstuckna högre klasserna såg äfven det absoluta konungadömet
med förakt ned på folkets stora massa. Till hela sitt väsen var det ju sa »förnämt»,
att allt, som stod nedanför adeln, hvilken uteslutande hade till uppgift att gifva glans åt
tronen, betraktades sorn »pack» och behandlades därefter. En vanlig människas väl
eller ve, ja hans lif, var något, hvartill ingen hänsyn togs. Naturligtvis följde äfven
i detta afseende adel och ämbetsmän furstens exempel. Deltagande, medlidande,
hjärta för de många kom icke ifråga, vare sig hos härskarne, uppfyllda som de
voro af själfförgudning, eller hos deras lika egennyttiga som trälsinnade ministrar
och guldsmidda hofmän. Fordom hade monarken otvunget rört sig bland sitt folk,
tagit del i dess sorger och fröjder, nu höll han sig med sitt hof ängsligt afsöndrad
från »pöbeln». Landtbefolkningen försmäktade, som förut ar antydt, i förnedrande
lifegenskap. »På bonden voro händerna bundna, han kunde ej glädja sig åt eller
intressera sig för sin jord, som den själfegande landtbrukaren det kan, han måste
ständigt afstå en del af sitt arbetes afkastning, och det lockande mål för sitt sträfvande,
som den frie bonden har, den ärfda torfvans förstoring och förbättring, det fanns ej för
honom. Han saknade därför hvarje sporre till energiskt arbete och tekniska framsteg.»
I det civiliserade Europa fanns det vid denna tid slafvar i ordets egentliga mening:
negrer, tillhörande förnäma familjers betjening, eller anställda som trumpetare och
pukslagare vid furstliga lifgarden, turkar eller berber, tjenstgörande som roddare på
galärer, massor af andra slafvar, framför allt i Spanien, där man köpte och sålde dem
till höga priser och strafflöst kunde pina dem med äkta kastiliansk grymhet. Mellan
medlemmar af de fria stånden upprätthölls skillnaden på ett stötande sätt. Giftermål
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
