Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
248 M. PHILIPPSON, LUDVIG XIVlS TIDSÅLDER.
som uppstod vid midten af 1600-talet; den bildade öfvergången till 1700-talets stora
konsertverk.
Det egentliga skådespelet i alla sina former hade alltid högtidligt drabbats af
kyrkans bann; katolicismen hade tålt det blott i form af mysteriedrama, uppfördt i
kyrkorna, puritanismen hade ej tålt det i någon form. Skådespelare hade af alla
biskopliga och lärda auktoriteter ansetts på grund af själfva sitt yrke skyldiga till
dödssynd och sålunda hemfallna åt exkommunikation. På dödsbädden vägrades de
absolution, och deras lik myllades i jorden som hundars. Som dramatiska
författare kunde Moliére och Racine endast med möda erhålla förlåtelse af prästerskapet.
Men allmänheten vande sig nu med fullkomlig lidelse till teatern, skådespelare
började synas som gäster hos de förnäme, ja vid hofven. Det religiösa dramat var,
frånsedt Spanien, dödt; det världsliga var härskande.
Det drag af individualism, som utmärker nya tiden, framträder tydligt inom de
bildande konsterna. Under hela medeltiden igenom betraktades de som ett slags
handtverk. Målarnes gille, dit äfven hvitlimmare och förgyllare hörde, stenhuggarnes
skrå, som jämväl omfattade bildhuggare och arkitekter, trädde sida om sida med
andra skrån. Konstnärsyrket var ärftligt, liksom alltjämt under följande
århundraden; man erinre sig de sex Holbein, de tjuguåtta Tischbein, de nio van Bemmel, de
nio Dietsch, de åtta Fuessli, de fem van Huysum, familjerna Merian, Mieris, Breughel,
Teniers, Quaglio, längre fram Bach och många andra. Medeltidens konstnärer tänkte
lika litet som skomakare och skräddare att signera sina verk. Platserna som
hof-målare, hoftrumpetare, stadskornettblåsare, kantorer voro ärftliga. Det rent tekniska,
det, som kan ärfvas och läras, ansågs äfven i konsten som hufvudsaken; konstnären
var just ingenting annat an en handtverkare.
Med renässansens seger och den italienska konstens glänsande blomstring blef
det annorlunda. Från den tiden började konstnären få höga tankar om sig, gifver
uttryck åt sin egen individualitet, bedömes af allmänheten som sådan och röner
som sådan erkännande och beundran. Därför uppstå också om hvarje betydande
konstnär massor af legender, som afspegla hela subjektivismen hos den moderna
konsten liksom den personliga ärelystnaden hos dess utöfvare. Därmed försvinner
ock den speciella »fromhet», som prisades hos äldre konstnärer och hade varit
utmärkande for lifvet inom hvarje korporation. Nu började i stället särskildt målarne
tycka, att de borde ådagalägga sin genialitet genom ett vildt och yppigt lefnadssätt.
Denna tygellöshet och böjelse för öfverdrift visar sig äfven inom byggnadskonsten.
Man öfvergifver renässanskonstens lugna och ädla värdighet, man vill imponera genom
massverkan och glans, genom målerisk effekt, genom öfverlastad
utsmyckningafen-skilda partier, och på samma gång vill man skapa något nytt, som skulle motsvara
den praktälskande tidens hofmannasmak. Sa uppstod den s. k. »underliga» stilen
— barockstilen —, hvilken snart gjorde sitt segertåg genom Europa. Den slog först
igenom i Italien, där den fantastiske och nyckfulle Bernini och hans lärjungar
offrade hvarje verklig skönhet, hvarje ädelt och ändamålet motsvarande mått, hvarje
logisk betydelse hos de enskilda delarne af byggnaden för ett våldsamt och dock
nyktert jäktande efter måttlösa, brokiga, öfverraskande effekter. Den franska
barocken ersätter bristen på lyftning och originalitet med ihålig öfverdrift och tråkig ståt.
Inom 1700-talets tyska arkitektur började man, särskildt i Österrike, Bayern och
öfriga katolska stater, efterapa den brokiga och glänsande italienska barocken. Men
snart gjorde sig den allsmäktiga franska smaken gällande, då Ludvig XIV:s oerhörda
palatsbyggnader framkallade de tyska furstarnes fjäskiga afund. Enhvar af dem ville
ega sitt Versailles, sitt Trianon. Under inflytande af den från Frankrike
härstammande absolutismen kunde det lika litet blifva tal om någon själfständighet och
individualitet i fråga om byggnader som i fråga om människor. Vittnesbörd härom gifva
de många residensstäderna från denna tid med deras långa, enformiga, snörräta
gator, man tanke särskildt på Friedrichstadt i Berlin, ett verk af den kurfurstlige
hof-arkitekten Nehring. Denne arkitekt kunde dock åstadkomma något annat och större.
En ädel, klassisk anda gör sig gällande i tyghuset i Berlin, som han började bygga
1695. Vid utförandet af denna byggnad var äfven den store Andreas Schluter verksam;
det var han, som öfver tyghusets fönster anbragte de gripande hufvudena af döende
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
