Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRANKRIKES TILLBAKAGÅNG OCH ENGLANDS UPPSTIGANDE TILL MAKT. 261
Österrike, utan en ung furstinnas mäktiga personlighet, en furstinna, som var fylld
af tro på sin rätt och hyste öfvertygelse om att segern ej skulle uteblifva.
Då kejsar Josefs äldsta dotter den 19 augusti 1719 förmälde sig med kurprinsen
af Sachsen, måste hon högtidligt afsäga sig alla anspråk på arfsrätt, och detsamma
måste hennes syster göra, då hon den 30 oktober 1722 räckte sin hand åt
kurprinsen af Bayern. Först 1724 blef lagen sanktionerad inom arflanden, och året därpå
gafs garanti åt den af en europeisk makt — den första i raden. Det var, som redan
ar nämndt, Spanien. Öfverenskommelsen i Wien biträddes sedan af de tre andliga
kurfurstarne, af Kur-Bayern, Kur-Pfalz, Ryssland och Preussen. Sistnämnda stats
garanti gafs den 23 december 1728 — ett förnyande af det löfte, som gifvits i fördraget
i Wusterhausen den 20 oktober 1726. Ar 1731 följde England, 1732 Tyska riket,
Holland och Danmark. Men Frankrike dröjde — det motsatte sig öfverallt kejsarens
planer. Emellertid trodde man sig i Wien ej behöfva frukta något allvarligt från
kardinal Fleurys sida, ty
den grånade kyrkofursten
hade hittills blott visat
en ärelystnad: att hafva
lugn hemma och fred
med utlandet. Men man
skulle bedraga sig
härutinnan.
Den 11 juni 1726
hade hertigen af
Bourbon-Condé erhållit sitt afsked.
Den unge konungen
förklarade, att han
hädanefter skulle vara sin egen
förste minister. Fleury
tycktes blott vara en
medhjälpare åt den enväldige
monarken; i verkligheten
var han oinskränkt
ledare af Frankrikes
politik. Genom klok förvalt-
ning kunde han i det
närmaste utplåna den
oerhörda statsskulden.
Han ökade inkomsterna,
minskade utgifterna och
gaf fart åt näringslifvet.
Men det var ej fråga om
djupgående och
omfattande reformer.
Snart trädde
förhållandena till utlandet i
förgrunden. Då August II
af Polen dog, förklarade
konung Ludvig XV, att
han med alla sina krafter
skulle skydda Polens
frihet att själf t välja konung.
Detta hade till följd, att
Ludvigs svärfader, Polens
forne konung Stanislaw
Leszczynski, erhöll de
största utsikterna att förvärfva den maktlösa kronan. Men Österrike och Ryssland beslöto
sig för att stödja kurfursten af Sachsen. Tack vare franska penningar genomdrefs
Stanislaws val den 12 september 1733. Omedelbart därefter inryckte en rysk här, och
August III utropades till konung den 5 oktober. Stanislaw flydde ur landet. Kejsaren
var den, som fick betala kalaset. Frankrike, Spanien och Sardinien förklarade honom
krig, och fientliga armeer inträngde i Österrikes land. Don Carlos eröfrade till och
med konungariket Neapel och lät hylla sig till konung af Båda Sicilierna. Den ende
fältherre, som Österrike egde, prins Eugen, var nu vorden en gammal man; han
kämpade utan framgång vid öfre Rhen och anropade sjömakterna, Holland och England,
om hjälp. Förgäfves. Förfallet inom den österrikiska hären framträdde på ett rent
af förfärande sätt. Vid slutet af 1734 betecknade Eugen läget helt enkelt som förtvifladt.
Det återstod sålunda intet annat an att sluta fred. Då Fleury skickligt gick kejsaren
till mötes, undertecknades fredspreliminärerna mellan Frankrike och Österrike den 3
oktober 1735 i Wien, och på dem måste sedan äfven Spanien och Sardinien ingå.
Först den 18 november 1738 kom den definitiva freden i Wien till stånd. I denna
afstod Stanislaw från Polens tron, men erhöll i stället hertigdömena Lothringen och
Bar, hvilka efter hans död skulle tillfalla Frankrike. Hertig Frans Stefan af Lothringen
fick i utbyte Toskana. Kejsaren afstod Neapel och Sicilien men erhöll som
skadeersättning Parma och Piacenza och fick tillbaka Milano med undantag af några
distrikt, som afträddes till konungen af Sardinien. Slutligen erkände Frankrike
pragmatiska sanktionen i den mest bindande form och åtog sig att upprätthålla den mot
en och hvar. Redan den 21 april 1736 hade prins Eugen dött i sitt sjuttiotredje
Prins Eugen af Savoyen.
Malning af J. van Schuppen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
