Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FREDRIK DEN STORE OCH MARIA TERESIA. 303
dan den s. k. pragmatiska arméen vid Deitingen den 27 juni 1743 under konung
Georg II af England levererat dem en drabbning, där den kunglige fältherren visat
sig sa fullkomligt oduglig som ledare, att den berömde statsmannen William Pitt
öppet i parlamentet icke ville erkänna »segern» vid Dettingen som annat an på sin
höjd en »lycklig räddning från undergång» för segrarne.
Den 5 juni 1744, på tredje årsdagen af det första förbundet med Frankrike, hade
konung Fredrik genom grefven af Rothenburg i Versailles åter gjort ett aftal med
konung Ludvig. Hertiginnan af Chåteauroux, konungens älskarinna, var själen i
hans krigspolitik. På papperet var förträffligt sörjdt för att Frankrikes och
Preussens monarker skulle understödja hvarandra, men blott på papperet. Konung
Fredriks böhmiska fälttåg misslyckades, därför att fransmännen ej företogo den offensiv,
som utlofvats och genom hvilken österrikarne skulle hindras att rycka fram i
preus-sarnes rygg. Och nu, vid årsskiftet 1744—45 inträffade två dödsfall, som förändrade
hela läget: den 8 december dog hertiginnan afChåteauroux och den 20 januari 1745 kejsar
Karl VII. Den förra hade varit själen i det preussiska partiet vid franska hofvet, och utan
den senare var ej att tänka på den nya rikspolitiken med alla därmed förknippade planer.
Genom fördraget i Fussen, den 22 april 1745, erhöll den unge kurfurst Max Josef
tillbaka sitt arfland Bayern mot uppgifvande af alla österrikiska arfsanspråk och mot
löfte om att gifva Bayerns röst åt Maria Teresias gemål vid valet af tysk kejsare. Men
på denna öfverenskommelse följde fyra lysande segrar för de förbundnes vapen: vid
Fontenoy besegrade fransmännen under marskalken af Sachsen engelsmän,
holländare och hannoveranare (11 maj 1745), vid Hohenfriedberg (4 juni) och Soor (30
september) besegrades österrikare och sachsare af konung Fredrik och vid Kesselsdorf
(15 december) af furst Leopold af Anhalt-Dessau.
Tio dagar efter slaget vid Kesselsdorf, den 25 december, afslöts dubbelfreden i
Dresden mellan Preussen å ena sidan, Österrike och Sachsen å den andra. Freden
i Pussen innebar, att Bayern icke upphörde att vara bayerskt, dubbelfreden i Dresden,
att Schlesien förblef preussiskt.
Sedan Maria Teresia genom fördragen i Breslau och Dresden på bindande sätt afstått
Schlesien, försummade hon intet tillfälle att sa otvetydigt som möjligt låta veta, med
bur djup motvilja hon gjort det. Hvad som nu en gång stod i de afslutade fredsfördragen
i Breslau och Dresden kunde icke utplånas, men giltigheten däraf kunde minskas
och försvagas, om man lyckades hindra, att det upptogs i det slutliga
fredsinstrument, som kongressen i Aachen skulle uppgöra. Detta var hvad Maria Teresia ålade
den skickligaste af sina diplomater, och ett verkligt kraftprof af enighet i fredens
intresse ådagalade Frankrike och England, då grefve Kaunitz trots allt arbete och
alla ansträngningar i detta syfte dock intet lyckades uträtta. Fullkomligt vanmäktig
visade sig hans statskonst vid Underhandlingarne i Aachen (mars—18 oktober 1748)
och ej mindre vanmäktig hans fortsatta kamp mot den makt, som låg i behofvet af
fred — en makt, som stred på konungens af Preussen sida. Redan under den tid,
då han var sändebud i Paris (från oktober 1750 till slutet af 1752), kom han till det
resultat, att hans uppgift icke blott nu utan öfver hufvud vore olöslig. »Konungen
af Preussen», skref han den 11 december 1750, »ar Frankrikes bundsförvant, och
vi äro det icke. Och hvilken bundsförvant ar icke han! Utan hans makt och
anseende skulle Frankrike ej spela den ståtliga roll i världen, som det nu spelar.
Följaktligen faller det af sig själft, att man här egnar honom mer hänsyn och intresse
an oss.» Några dagar senare skrifver han: »Härvarande ministär står på hans sida;
det synes mig helt naturligt, och vi kunna icke bättre göra an göra på samma sätt.
Ingen tarflig, småaktig afundsjuka, ingen halsstarrighet — blott ett mål: vår monarkis
intresse.» Våren 1751 författade han för kejsarinnans räkning ett långt betänkande,
hvari han vänder upp och ned hela det system, som var hans härskarinnas och
som hittills också varit hans eget. »Låt oss finna oss i vårt öde», säger han,
»som vi sa ofta måst göra, låt oss glömma Schlesien, begrafva vårt agg och ärligt
sluta fred och vänskap med Preussen.» För England och Frankrike — påvisar han
— ar, hur olika i öfrigt deras intressen må vara, ett gemensamt: de liksom täfla
om att trygga och befästa konungen af Preussen i besittningen af Schlesien. Detta
faktum var oemotsägligt, men när han skall utfinna grunderna till deras handlings-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
