Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
344 W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
Anda till slutet af 1600-talet hade det fredliga utbyte, som egt rum mellan
England och dess närmaste grannstat Frankrike, varit mycket obetydligt, och det
inflytande, de bägge staterna hade utöfvat på hvarandra, mycket ringa. I intet land hade
man sa litet som i det absolutistiska Frankrike med dess nivellerande tendenser
förstått och haft politisk bildning nog för att förstå det viktigaste draget i Englands
historia, d. v. s. medborgarnes själfstyrelse, deras rätt att bestämma öfver sig själfva,
samt det, som följer af en dylik rätt och plikt att bestämma öfver sig själf, nämligen
de enskilda krafternas uppfostran och höjande till ömsesidig samverkan. Men andra
tider stundade, då Ludvig XIV:s sol redan under konungens egen lifstid började
förblekna och å andra sidan Englands politiska betydelse genom det spanska
tronföljdskriget stegrades.
Hvad som först vann mark i Frankrike var det protestantiska Englands
naturvetenskap och den filosofi, som grundade sig därpå. Det var egentligen
fransmännen, som populariserade och för fastlandets folk bekantgjorde det vetenskapliga stoffet
— Newtons upptäckter liksom Lockes och hans anhängares tankevärld. Särskildt
blef genom dem det sträfvande vanligt att genom naturvetenskapen söka
allmänfattliga svar på de allmänt mänskliga och eviga frågorna om Gud och om världen, och
till den grad populariserades denna sträfvan, att naturvetenskapernas oäkta barn,
ockultismen — de s. k. hemliga vetenskaperna — återigen, tack vare den strömning,
som utgick från Frankrike, tog fart. På visst sätt fick denna ockultism en viss
garanti for sitt existensberättigande: till den gamla samhörigheten mellan vantro och
ockultism sällar sig nu det egendomliga brödraskap, som i sin tur upplysningen
sluter med dem — hvarom mera längre fram.
Hela kretsen af franska upplysningsmän och förelöpare till revolutionen på det
andliga området kastade sig ifrigt på naturvetenskaplig eller naturfilosofisk
verksamhet. På det hela taget voro.de snarare bildade, begåfvade — delvis synnerligen högt
begåfvade — dilettanter an försiktiga, grundliga fackmän. Voltaire skref en uppsats
om Newton och en afhandling om elden, som akademier prisat, Montesquieu
sysslade med ekots mekanik och med insekterna, Rousseau studerade botanik och kemi.
Diderot och framför allt d’Alembert voro fackmän inom matematiken, och dessa
bägge sökte på allvar genom utgifvandet af den berömda »Encyklopediens grunda
den läsande allmänhetens bildning på det nya, naturvetenskapliga tänkandet. Äfven
detta stora samlingsverk kom till stånd under direkt påverkan från ett engelskt
mönster. Men det ar betecknande för hela det folkuppfostrande kulturarbete, som
fransmännen utöfvade under 1700-talet, att den franska encyklopedien an i dag ar i allas
mun, medan dess engelska förebild ar sa godt som obekant för en större allmänhet.
Naturvetenskapen och den på denna byggda filosofien beteckna en serie af uppslag
från engelskt håll; en annan träder oss lika betydelsefullt och lika kraftigt till mötes
hos fransmännen, nämligen reflexioner öfver statens väsen och ändamål och öfver
samhällets organisation, allt med utgångspunkt i engelska förhållanden.
Här intages första platsen af Charles de Sécondat, baron de Labréde och de
Montesquieu (1689—1755). Han var af förnäm börd, blef jurist, beklädde redan som ung
höga ämbeten, men då hans litterära verksamhet fick sin bestämda riktning, afstod
han från sina ämbetsräntor — ordet kan användas vid tanke på de köp af ämbeten,
som voro öfliga i Frankrike — och lefde sedan på sina gods eller på resor. Bland
de mera betydande upphofsmännen eller målsmännen för en ombildning eller rättare
nybildning af det politiska tankelifvet i Frankrike ar Montesquieu den ende, som
tillhör den gamla, jordegande adeln. De öfriga tillhöra medelklassen eller an lägre
lager — en omständighet, som bidrager till förklaringen af den redan antydda
bristen på andlig samhörighet mellan tanden régime och de nya ideernas Frankrike,
liksom till att denna kom att blifva sa varaktig. Ar 1721 började Montesquieu
sitt angrepp på hemlandets förhållanden med sin originellaste skrift, som
visserligen blott var af kritisk-negativ art. Det var Lettres persanes. Boken har en
form, som för dylika ändamål ar omtyckt och lätt erbjuder sig; den utgöres af
bref, som föregifvas härröra från en okonstlad, med europeiska förhållanden
fullkomligt obekant asiatisk resande, och lemnar en lika kvick som skoningslös
belysning af Frankrikes hela offentliga lif. I sin underbart graciösa form, i det för-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
