Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
348 W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
^ •
ställaren och ärelystne sällskapsmannen bringas genom samma medel, genom hvilket
han glänste, sin skarpa och gudlösa tunga, samt genom sin lust för intriger i
upprepade elakartade konflikter med personer, som äro medvetna om sin ställning och
sitt inflytande, han blir pryglad af betjenter, gör flere gånger bekantskap med Bastiljen
och blir förvisad från Paris. Därefter uppehöll sig Voltaire i England 1726—1729,
en vistelse, som skulle blifva af stor betydelse icke blott for hans egen personliga
utveckling utan också for den afgjordt engelsk-vähliga rörelse, som nu pågick i Frankrike.
Det var den tid, då Newton ännu stod på vetenskapens himmel, och Voltaire var på
närmaste hall vittne till, då denna stjärna, som öfverglänste alla andra, gick ned
(f 1727). Med lif och lust tillegnade han sig de nya, aktuella bildningselement, som
trädde honom till mötes, han kastade sig på naturvetenskaperna, på naturfilosofien,
började studera Locke, den man, som i England grundlade den psykologiska
empirismen och som skapade en ny teori för den mänskliga kunskapsförmågan och
därigenom blef den märkligaste förelöparen för den kantska kriticismen. Genom studiet
af Locke trädde Voltaire i det nära förhållande till den engelsk-deistiska skolan,
hvilket under hela hans lif blef bestämmande för hans personliga ställning till de
religiösa tingen, och på samma gång blef han en lärjunge till whigkretsarnes politiska
åskådningar. För dessa bägge riktningar gjorde han sedan propaganda bland Europas
nationer, medan Lockes pedagogiska åskådning i Frankrike upptogs af Rousseau,
hvilken på ett originellt sätt utvecklade den vidare.
Efter Voltaires återkomst till Paris utkommo hans Lettres philosophiques. Om
man ser på deras innehåll, sa utgöra de »bref om England», de rikta hela den
läsande allmänhetens blickar dit, och boken utgör den mest betydande föregångaren
till Moritesquieus senare politiska hänvisningar till detta land. Tidigare, innan man
visste, hvem som författat Lettres persanes, hade Voltaire icke ogärna velat
förmodas vara deras författare; nu blef han under alla de växlande uttryck och former,
som hans utomordentligt rika litterära verksamhet antog, en kritiker af Frankrikes
offentliga institutioner och samhälleliga förhållanden. Och framför allt riktade sig
hans kamp och hans kritik allt bestämdare mot den giriga, rika, härsklystna och
mäktiga, folkfördummande hierarkien. Voltaire har äfven på detta område egentligen
icke kommit fram med något, som icke redan tidigare blifvit sagdt; men det var
mycket länge sedan angreppet mot det tjockhudade kleresiet förts med sådan
beslutsamhet, med sa oemotståndlig öfverlägsenhet. Med flammande men på samma gång
behärskad ifver och med värdigt allvar inträder den berömde ironiske bespottaren i
denna sin mest personliga andliga lifskamp. Han gifver sitt angrepp dess hela tyngd
just därigenom, att detta redan från början vaxer högt upp öfver ett frivolt
effekt-sökeri och att det ej ar en blott förnekare och ateist, som tager till orda. Voltaire
har under hela sin lefnad satt sig emot den radikala ateismen och materialismen
såsom en man, som finner den rena negationen otillfredsställande och tarflig. Ingen
polemisk förevändning, påvisar han på ett ställe, kan kvalitativt ursäkta ateismen,
och hans mycket klandrade, bevingade Écrasez 1’infåme, som han såsom ett
Ceterum censeo vidfogar sina bref, syftar med väl bevarad begreppsdifferentiering
allenast på klerikalismen som sådan; såsom bärare af all gärna sedd aktiv och
och passiv okunnighet, hycklande egennytta och ofördragsamhet ar denne för honom
linfåme. Voltaire förblifver alltjämt målsman för den personligt positiva ståndpunkt,
som han nått i England, han förstår att skilja ande från materia och kan för sin
egen skull icke umbära den styrka, som ligger i en sökande tro, i människans
lyftande på ett högre plan an den sinnliga världen. Upprepade gånger har han
utvecklat denna ståndpunkt och egnat sig åt sökandet efter
naturvetenskapligt-filoso-fiska bevis för Guds tillvaro. Hans outsläckliga bitterhet emot kleresiet ar med
hänsyn till sina finare sidor ett utflöde af hans ärliga uppfattning, att för verklig
religiositet, för människans åstundan efter och möjlighet till själfförbättring intet
träder mer hämmande och förstörande i vägen an prästväldet. Och denna sin mening,
sin öfvertygelse förfäktar han med den präktiga rustning han hade i sin omfattande
skolning, sitt öfverlägsna snille och sina kunskaper, föga grundliga, det ar sant, men
just därför lättare att meddela åt den stora massan. Då han blef den man i Europa,
som man mest lyssnade till, sa skedde detta just genom denna kamp, för hvilken
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
