Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
408
W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
som voro målsmän för allt delta och som det ålåg att hålla det uppe, och de, som
gjort klart för sig själfva eller genom andra fått klart för sig, att det ej räcker till
för dem att få en del med däraf. Den unga drottning, som spelade igenom
Trianon-fantasien, att hon var en enkel, fri ung bondkvinna eller herdinna, kunde, emedan
hon var en oinskränkt monarks gemål, unna sig det, som de öfriga blott drömde
om. I vara dagar talar man gärna, åtminstone göra många det, om det bildade
europeiska väsendet. För 120 — 130 ar sedan längtade man med allt större och
större lidelse att fly bort från det bildade Europa. Somliga voro diktare. De skapade
i aflägsna världstrakter sina republiker på de saliges öar, sina arkadiska samhällen, och
där bodde människorna liksom Bernardin de Saint-Pierres >Paul och Virginie» (1787)
under palmer i pisangklädda hyddor, dolda för Frankrikes ögon och i ångest för
dess dragningskraft. »Robinson» blef hela världens oförgängliga egendom.’ Eller
ock gåfvo diktarne och människorna åt sina landtliga idyller fjärran från kulturens
råmärken en hemlandston från barndomen, de ville okända, fördolda för världen, bo
i en liten hydda vid en bäck, där om våren violerna blomma; och de, som önskade
det ifrigast — i sina dikter eller sina bref — voro framför allt sådana, som alldeles icke
kommit till världen i en hydda, en friherre von Salis eller andra ädlingar i höga
befattningar. Hagedorns »Johan, den muntre såpsjudaren» diktades visserligen 1738,men under
de följande årtiondena kom den riktigt på allas läppar, i alla antologier och läseböcker.
Detta ar det ena slaget människor, de, som under småleende eller under smärta
gifva uttryck åt hvad alla pjåska med eller lidit i af — öfvertrötthet genom kulturen.
Och de andra komma för att bringa hjälp. Tiden lyssnar till dem och förstår väl,
hvarför de vilja tillgripa en radikalkur. Emellertid — den läkare, som går tillväga
alltför burdus, låt honom hundra gånger hafva rätt, botar ej den verkligt, blott den
inbilladt sjuke. Med ett häftigt ruskande, ett kränkande rätthafveri, ett själfbelåtet
grälande kommer man icke till malet. Därför lyckas ej de kärfva skolmästarne
bättre an utopisterna. I sin kritik hafva de rätt, men de botemedel, som de
rekommendera, åstadkomma dock intet helt — de må i många fall vara an sa riktiga.
Och därför stå vi an i dag inför samma problem, stå på samma punkt, som då
Rousseau började predika och efter honom Basedow. Vår kultur ar som dåtidens
alltför komplicerad, och därför lida vi af samma nervösa trötthet som den tidens
människor, af samma ängslan, halft förtrytsam, halft sökande.
Att blott hafva rätt tjenar aldrig något till. Äfven de enklaste sanningar måste
sägas på sådant sätt, att vederbörande äro tvungna att höra dem, alltså icke sa
högt eller sa groft, att den anfallne håller för öronen och, sedan den andre ändtligen
slutat, ler ett ironiskt löje. Äfven det, som ar stadt på resan utför och blifvit
förbrukadt, osant, falskt och skadligt, ar ännu lång tid framåt föremål för den
respekt, det under sina glansdagar förvärfvat, och kan blott bringas på fall, om
det behandlas med respekt och tålmodig omsikt. Därför ar all den kärfva,
träffande kritik och allt det förståndiga, som ar hopadt i Basedows »Framställning
till människovänner» (1768), märkvärdigt ofruktbart, om man sammanställer det
med det bifall, som boken vann; denna har egentligen blott stannat vid att
vara en episod, ett egendomligt blad i pedagogikens historia. Dock har den fått
inflytande, men blott sa småningom och då i försiktigt gifna och utspädda doser.
Mycket, som ar klokt och mer eller mindre träffande, säges i boken: om bristen på
förnuftig enkelhet i undervisning och i studier, om det förvända och konstlade, som
frodas vid universitet och akademier, om den oreda och den bredd, som gör sig
gällande vid undervisningen inom vissa vetenskaper och ämnen, om den myckna
ballast, som åtföljer bildning och lärdom, om den lögn, som utmärker litteraturen,
om öfverskattandet af nyttan af tyskarnes omfattande språkstudier; men man var
alltför mycket fylld af respekt för det gamla, och trots alla herdeidyller och all flykt
till naturen var man dock alltför ängslig för sin bildning — och därför kändes
drycken ännu ett århundrade alltför rafflande. Hvad man hufvudsakligen fäste
uppmärksamheten vid och gaf sitt fulla bifall åt var hvad som sades om hyckleri,
titelsjuka och titelväsen, om missförhållandet mellan yta och verklighet och framför
allt om nödvändigheten af att uppfostra friska, käcka och uppriktiga lärjungar och
friska, käcka och uppriktiga människor.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
