Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
420 W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
önskningar; märkligast och mest betecknande var parlamentens återinsättande i deras
rättigheter.
De franska parlamenten voro icke något slags folkrepresentationer utan
korporationer af medeltida ursprung med dömande myndighet och på samma gång en
representation för domarekåren som stånd. Såtillvida voro de oberoende af
regeringen, som sedan Frans I:s tid ämbetena kunde erhållas genom köp, och de
hade under tidernas lopp vid sidan af sina juridiska befogenheter tagit sig en del
politiska. Bland dessa var den egendomliga och traditionell blifna rättigheten att
betaga kungliga förordningar deras giltighet genom att vägra inregistrera dem i sina
handlingar, något hvartill konungen å andra sidan kunde tvinga dem genom att
under iakttagande af vissa former personligen infinna sig i ett parlament (lit dejustice).
Nu hade omedelbart förut på en gång de franska parlamentens politiska
befogenheter upphäfts. Hvad den store Richelieu förgäfves sökt åstadkomma genom
begränsning af parlamentens rättigheter, det utförde Ludvig XV eller rättare hans minister
Maupeou 1771 genom att helt enkelt afskaffa dem. Åtgärden hade visserligen vid denna
tid i betydlig grad underlättats tack vare den misskredit, hvari denna lika egensinniga
som egennyttiga kar hade råkat, samt alldeles särskildt på grund af den stöt, som
Voltaire tillfogat dess anseende genom sin kamp mot rättvisans handhafvare. Att
parlamenten nödgades upphöra att fungera som ett led af domstolsorganisationen,
var en handling af en privilegieutjämnande absolutism, och den hade bort mötas
med det starkaste bifall inom alla de kretsar i Frankrike, som ej hade intresse af
att denna kasts företrädesrättigheter fingo ega bestånd. Men sådan var
begreppsförvirringen, och sådan var på grund af en naiv, kvasi-historisk uppfattning den
oskolade allmänna meningen, att enda följden var, att ett anskri uppstod mot den
våldsgärning, som ett konungadöme begått, från hvars sida man blott alltför ofta
fått vänja sig vid att tala idel oförrätter. Då företog sig Ludvig XVI, för att visa
sig liberal, som vi skulle säga, att återupprätta parlamenten, som ju dock voro
allt annat an en liberal institution; de hade snarare gjort allt hvad de kunnat for
att hindra reformer, genom hvilka man kunnat komma framåt. De skulle snart nog
uppträda på samma satt, och Ludvig XVI måste till sist å sin sida börja kampen
mot dem. Men 1774 skref Marie Antoinette i hänförd sinnesstämning till Wien, att
nu hade hennes gemål åter upprättat parlamenten och nu kände sig ingen mer
olycklig i Frankrike. Hur rättänkande och konservativ hennes moder an var, sa
var hon dock sa klok, att hon skref tillbaka, att hon icke kunde begripa, hur
konungen kunde återskänka dessa gamla murknade korporationer deras makt.
Konung Ludvig hade tänkt kalla jansenisten Machault till minister. Han hade
redan uppsatt och skrifvit färdigt ett bref till honom, däri han motiverar sin
afsikt med en smickrande hänvisning till Machaults personlighet, men i sista
ögonblicket förmåddes han af en af sina fyra tanter, den barska madame Adelaide, Ludvig
XV:s dotter, bakom hvilken i sin tur den ledande exjesuiten stod, att i stället adressera
samma högst personliga bref till markis Maurepas och kalla »denna gamla
papegoja från regentens dagar», som Mirabeau d. ä. nämner honom, till den ledande
platsen inom regeringen. Saken ar mycket karakteristisk for konungen. Hans
afsikter voro de allra bästa, tidens filantropisk-humana och jesuitfientliga riktning
hade nu med honom natt Frankrikes tron, men Ludvig XV:s sonson tyckte det vara
besvärligt att fatta ett beslut och stå fast därvid. Till kropp och själ var han trög;
en konungs pliktkänsla hade han fullständigt, i den mån den ar en känsla, men
han gaf sig också tillfreds, om i särskilda fall en annan man — eller kvinna —
kunde förmå honom att andra beslut.
Marie Antoinette af Österrike, hvilken 1770 som femtonårig blifvit Ludvigs gemål,
ar en gestalt, hvars bild länge varit vanställd å ena sidan genom revolutionens
legendbildning, å andra sidan genom motsidans högst sentimentala felteckning. Nu känna
vi henne ganska väl tack vare hennes — senare offentliggjorda — brefväxling med
sin moder och sina bröder samt Maria Teresias personliga korrespondens med det
österrikiska sändebudet i Paris grefve Mercy, hvilken erhöll den uppgiften att som
moderns ställföreträdare söka, såvidt sig göra lät, vara en rådgifvare åt den Unga
kronprinsessan och drottningen. Här se vi henne på mycket nara håll, en ung
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
