Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
426 W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
saker instinkt för karaktären hos Montesquieus och Rousseaus nation hade man
formulerat satser, som skulle göra ett intryck, hvaraf man skulle kunna draga politisk
nytta. I slutet af 1776 uppenbarade sig Benjamin Franklin personligen i den franska
hufvudstaden och med honom urbilden för alla målmedvetna hedersman, som de
fria författningarnes tidehvarf sedan frambragt, den kloke medborgaren från det nya
Amerika, som demonstrativt afstod från allt, som tillhörde den gamla regimens yttre
väsende, den lefvande personifikationen af den naturligt enkla och sunda människan,
enligt det hänförda Frankrikes uppfattning. Han åstadkom en oerhörd sensation i Paris
— äfven i det förnäma — och Paris ar på samma gång alltid Frankrike, ty under
århundraden hafva i detta land till hufvudstaden centraliserats alla politiska krafter
och alla åskådningar, liksom dit från alla håll riktats den allmänna uppmärksamheten.
Å sin sida bemäktigade sig Franklin med skicklighet pressen, först den parisiska; och
den tröttnade icke att predika, att de kämpande staternas sak var liktydig med
mänsklighetens »frihet» och »civilisation». Genom Franklinfebern blef nu Frankrikes
indragande i kriget afgjordt. Redan tidigare hade Beaumarchais grundat ett privat
företag — firman Rodrigo Hortalez & C:o i Paris — hvilket ganska öppet
understöddes med rikliga medel af Frankrikes och Spaniens regeringar, och hvars uppgift
var att ur den franska statens arsenaler leverera till amerikanerna vapen och
krigsförnödenheter af alla slag. Därigenom hjälptes under kriget amerikanerna ur sin
fruktansvärdt kännbara penningnöd, om an den rike Beaumarchais förlorade hvad
han satt in i företaget, ty det föll ej amerikanerna in att ens sedermera betala
den af Hortalez & C:o levererade krigsmaterielen. Ar 1778 följde Frankrikes
vänskaps- och förbundsfördrag med Förenta staterna, hvilket 1779 biträddes af Spanien.
Freden, som slöts i Versailles 1783, skänkte Frankrike tillbaka Senegambien, Tabago
och några andra smärre besittningar, som gått förlorade 1763, men genom kriget
hade landets skuldbörda ökats med ytterligare 1,750 millioner francs. Och an mer:
kriget hade förts för att häfda människorättens, frihetens, republikanismens princip.
Det officiella Frankrike själft hade inför nationens ögon gått i härnad för ideer,
hvilkas tillämpning i Frankrike det hittills underlåtit eller motarbetat. Efter den
världshistoriska seger, som de tillkämpat sig i Virginiens skogar, kunde de icke
vidare hejdas i sitt segertåg, och fyllda af den starkaste öfvertygelse ställde nu dess
målsmän på den franska monarkien sina starka kraf; ja, uppmuntrade af hvad som
skett, dröjde de icke länge, förr an de äfven läto höra hotelser.
Samma ar som freden i Versailles ingicks, erhöll Frankrike, efter två ar af den
största förvirring och obeslutsamhet, åter en ministär, som kunde förtjena detta
namn. Det var, när Calonne utnämndes till generalkontrollör. I början bar hans
förvaltning sa afgjordt som ingen annan under senare tider prägeln af den gamla
regimen. Calonne hade varit intendent i Metz och Lille, och hans föregåenden
vittnade blott om ämbetsmannens sträfvan efter befordran samt traditionell vanstyrelse.
Men han var snillrik, eller rättare spirituell, var den enögde konungen bland de
högre kretsarnes blinde. Han hade åtminstone gjort en del studier i finansteknik
och nationalekonomi, han ansågs som en, som förstod dylika saker något mer
an de fleste, och som en, som begrep, hvarför han handlade sa eller sa; om han
hittills misslyckats som ämbetsman, sa var skulden nog icke hans utan
förhållandenas. Statens skuldbörda var nu oerhörd, och när Calonne öfvertog förvaltningen
af dess finanser, följde han den maxim, som tillhör den ruinerade kapitalisten: att
spara ar i och för sig nyttigt, men icke i ett läge sådant som detta; här hjälper
blott krediten, den leende, säkra minen, medan man låter slöseriet gå till öfverdrift.
Ännu en gång kunde hofvet glädja sig åt en generalkontrollör efter sitt sinne; i stället
för den stele, nyktre genéveborgaren Necker, som alldeles ej hörde till dess krets och som
sa snart afslöjat sig som en popularitetsjäktande månare till sparsamhet, hade man nu
till minister en begåfvad, glad kavaljer, till förvaltare af statens finanser en man, som
icke blott icke förebrådde hofvet för dess slöseri utan för Frankrikes bästa manade
det därtill. Och an en gång syntes framgången gifva rätt åt en ministers »tankar».
Nya lån hade under de gångna två åren af ministeriellt interregnum ej varit att
tänka på; nu blefvo de med glans öfvertecknade, nu hade man för ögonblicket
penningar, i öfverflöd, och de förbrukades också snabbt för alla möjliga ändamål utom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
