Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
428 W. ONCKEN OCH E. HEYCK, FREDRIK DEN STORES TIDEHVARF.
och askade framläggande af ministeriella akter inför församlingen. De drefvos till
detta handlingssätt i viss man af den allmänna harm, som väckts, när Calonne
hänsynslöst blottat statsbristen; de funno då naturligtvis sin uppgift vara att i egenskap
af nationens representanter, som de ju dock skulle föreställa, gå till botten med
dessa frågor. Men de handlade ock af taktiska skäl: genom att ställa motfordringar
och genom att ställa kraf, som först skulle fyllas, ville de skydda sig mot
kränkningar af sina skatteprivilegier. Striden mellan Calonne och notablerna blef mycket
snart tillspetsad, och af notablerna var det ju, som Calonne hade hoppats hjälp.
Ministern rådde konungen att upplösa notabelförsamlingen, men konungen vågade
icke gifva sitt bifall härtill, och slutet blef då, att Ludvig i april 1787 gaf Calonne
sitt afsked i det ögonblick, då ministern, lydande nödens bud och icke sin egen
drift, ändtligen kommit sa långt, att han framställde reformkraf med ett visst
eftertryck. En reform hade verkligen genomförts: regeringen hade på sitt program
upptagit och till notabelförsamlingen framställt förslag om inrättande af rådgifvande
provinsförsamlingar och därmed tillmötesgått en af folket lifligt omfattad önskan;
den hade redan begynt i enskilda provinser inrätta dylika, ståndsvis
sammansatta, och gifvit tredje ståndet en lika stark representation däri som adel och präster
tillsamman. Därmed var det tidigare förkastade turgotska receptet i denna del
utan många omständigheter förverkligadt. Dessa provinsförsamlingar dröjde icke att
inlåta sig i strid med vederbörande intendenter, hvilkas rådgifvare de skulle vara. Ett
medel, som, i rätt tid användt, kunnat blifva nyttigt och uppfostrande, kunde man
icke nu blifva herre öfver. Reformen hade alltför länge låtit vänta på sig, och det
var därför begripligt, att dessa församlingar icke höllo sig till sina uppgifter och
därigenom uträttade något, som kunde vara till praktisk nytta for provinsen, utan i
stället gjorde sig till förklarade målsmän för en principiell missbelåtenhet,
oppositionellt maktbegär och allmänna slagord; de ledo från början af den motsägelse, som
låg däri, att det tredje ståndet hade lika politisk rätt, medan olikheten i beskattning
bestod. Dessa deputerade sågo i den gamla byråkrati, som de skulle stödja, och
öfver hufvud i de gamla förhållandena motståndare rätt och slätt, en fiende, mot
hvilken nationens ovilja kallat dem att strida. Sålunda uppstod, genom inkallandet
af provinsrepresentationer, i stället for lugnare och bättre förhållanden en strid, ett
förlamande af den lokala förvaltningen och redan nu, 1788, lokala revolutioner.
Konung Ludvig hade i spetsen for ministären ställt den man, under hvars
ledning notablerna åstadkommit Calonnes fall, ärkebiskopen af Toulouse, Loménie de
Brienne. Och sa fick man se det vanliga skådespelet, att oppositionens man, sa
snart han själf skall regera, icke finner någon annan väg an den, mot hvilken han
opponerat sig. Den nye ministerns medel var visserligen i detaljen något
annorlunda: en omfattande, inbringande och i sina enskilda bestämmelser icke hård
stämpelskatt. Men notablerna hade kämpat mot Calonne for att erhålla kontroll öfver statens
finansförvaltning. De ville icke heller nu vara en bevillningsmaskin, skaffa
regeringen inkomster och taga ansvaret därför på sig. Situationen blef därför inom kort
densamma, som den varit under Calonne. I alla dessa ministerskiften spelade för
öfrigt drottningens personliga inflytande in. Åtta ar af pinsam väntan gingo, innan
en dotter föddes, men sedan hade hon skänkt Frankrike en dauphin och ännu flere
barn; hon föreföll nu mera allvarlig; och hon ansåg det vara nödvändigt och viktigt,
att hon höll sin uppmärksamhet riktad på regeringsärendena. Loménie de Brienne
var ingalunda en begåfning i stor stil, men han var en handlingskraftig, ärelysten
praktiker och hade framför allt förmågan att blända; Josef II hade sagt om honom,
att han vore Frankrikes mest betydande statsmannapersonlighet. Han ställde sa till,
att notablerna snarast möjligt sändes hem, och han ville nu vidare utveckla
provins-församlingsinstitutionen; han inrättade församlingar i alla provinser, och han
föreskref, att omröstningen inom dem skulle ega rum enligt demokratisk princip — per
capita och icke ståndsvis. Men nu visade Parisparlamentet, hur rätt Turgot haft,
då han förklarat det för ett missgrepp af konungen, då han återupprättat denna
trångbröstade och baksträfvande korporation; det vägrade inregistrera ediktet om den
nya skatten. Allmänheten upphetsades och förblef i den nya konflikt, som utbröt, den
naiva mening trogen, att där oppositionen var, där fördes ock dess talan. Loménie
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
