Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
436 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
göra alla lika, genom att förneka faktiska olikheter, genom att tillintetgöra
personligheten; den utmynnar i ett privilegierande af de svagare, i ett massans herravälde, i
proletarisering. De båda begreppen taga sig vackert ut i ord, men i verkligheten
utesluta de hvarandra, ly frihet verkar med nödvändighet olikhet, och jämlikheten
leder med samma konsekvens till ofrihet. Detta insåg filosofen Saint-Martin och
ställde därför vid de två andra begreppens sida äfven »broderskap». Men människorna
äro mycket skilda väsen och känna sig ingalunda som bröder. Då nu broderssinne
ej låter sig påtruga, sa realiserades broderskapet lika litet som friheten och
jämlikheten. Denna oklarhet i själfva grundbegreppen ar en hufvudorsak till den förvirring
och den våldsamhet, som utmärkte revolutionen. I början trodde man sig ej kunna
göra nog för friheten, sedan försökte man med blod och järn påtvinga människorna
jämlikheten, men därmed förföll man till ett tyranni, vida värre an det, som härskat
under konungadömet, först ett demokratiskt, sedan ett militäriskt.
Den egentliga revolutionens verk har väsentligen blott bestått i att tillintetgöra.
Den utförde visserligen ett andligt arbete af modern art, men den mäktade icke
omsätta sina tankar i ordnad gärning. Tankarne syftade till en nydaning af staten,
men det stannade vid de egendomslöses hämnd, en fortsatt förbrytelse. Frankrike
rasade i feberyra, dess krafter voro sjukligt stegrade, och därunder förmådde folket
göra allt, våga allt och lida allt och nådde slutligen fram till en fruktansvärd bankrutt.
Revolutionen krossade enhvar, som höjde sig öfver andra; hon kväfde sina egna barn,
sina egna ledare i strömmar af blod, tills det väldiga sorgespelet förvandlades till ett
inveckladt intrigstycke, hvari de sista krafterna gingo under och alla slutligen böjde
sig för sabeln.
Just därför att revolutionen utfört ett sa fruktansvärdt förarbete, gick det sa lätt
att få militärdiktaturen att framgå därur; i denna låg ju ingen stegring, utan en
befrielse. Med säker hand uppförde den nye härskaren på den af spillror täckta
marken en väldig statsbyggnad i modern stil. Under konsulatet och under
kejsardömets tidigare ar trädde i förstörelsens ställe en skapande, dådkraftig verksamhet.
Om man kan kalla revolutionen en förhärjande vårstorm, sa följde på denna en
vaknande vår och en sommar, hvarunder frukter mognade, hvilka i sin tur på grund
af öfvermätt af sol i väsentlig utsträckning torkade bort. Ju mer kejsardömet gick
upp i ytlighet och flärd, dess mer förlamades också dess skaparkraft.
Men det stannade icke vid dessa händelser på ett begränsadt område. Från
gamla tider har Frankrike haft ett begär att sträcka sin makt vida kring. Karl den
Store, en kärntysk furstegestalt, blef för fransmännen Charlemagne, en hjältemodig
förkämpe för gallisk världsmakt. Hvarje gång deras politiska bana befunnit sig på
sin höjdpunkt, hafva de af eröfringsbegär drifvits öfver sina gränser; sa också nu. Det
leddes af de jäsande tankar, de vilda lidelser, som tillhörde revolutionen. Denna
betraktades som en tilldragelse, som angick alla folk och skulle göra dem lyckliga,
och därför skulle den blifva en hela mänsklighetens sak, om ej med godo, sa med
våld. Fullt af kraft och föryngradt till sitt vasen motstod det franska folket hela
det monarkiska Europa; det uppställde härar, som till numerär och i duglighet
öfverträffade alla andra samt slutligen under ledning af den störste fältherren i nya tiden
öfversvämmade fastlandet från Cadiz till Moskva. Den nationella drömmen om en
stor sammanslutning af folk under gallisk ledning tycktes hafva gått i uppfyllelse. Den
rent franska republiken växte ut till ett internationellt-galliskt kejsarrike, kransadt
af vasallstater. Men detta berörde, ja hotade de folks lifsvillkor, hvilkas lycka
det föregaf sig skapa. Och folken vaknade upp och reste sig och började heliga
krig för politisk frigörelse och nationell tillvaro. Samma nationalkänsla, som gjort
Frankrike oemotståndligt, bragte det på fall, och den man, som förkroppsligade allt
hvad franskt hette, slutade sitt lif som engelsk fånge på en klippö långt borta i
världshafvet. Inåt och utåt var revolutionen till sitt skaplynne äkta fransk, och
först vid Waterloo dukade Dantons och Robespierres anda under. Sant ar, att
öfverdriften gaf upphof till en rörelse i tillbakagående riktning; efter revolutionen följde
reaktionen. Men likafullt har Heigel med skal kunnat säga: »Midt igenom ångestskri
och rasande larm tonade ur fjärran uppståndelseklockors klang».
Revolutionen betecknar början af den nya tiden i egentlig mening. Hvad den
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
