Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
466 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
konungen groft skymfad under en utfärd till S:t Cloud. Efter kyrkoförfattningens
utfärdande hade konungen gjort upp sin räkning med församlingen. Han började
tänka på flykt, på hjälp från utlandet. Han trädde i förbindelse med general Bouillé
och lemnade efter omständliga förberedelser Tuilerierna natten mellan den 20 och
21 juni 1791 för att begifva sig till Montmédy vid belgiska gränsen. Men företaget
misslyckades, Ludvig blef under vägen igenkänd och återförd till Paris. Frågan
blef nu, hvad man skulle göra med honom. Vänstern ville, att han skulle afsättas och
republiken utropas. Men de moderate hade länge insett, att man höll på att styra
mot ett pöbelvälde, som skulle uppsluka allt. De satte sig därför beslutsamt
däremot. Det gick lidelsefullt till; slutligen beslöt man, att konungen skulle vara
suspenderad, till dess han gillat den nya författningen. För jakobinerna, bland hvilka
Robespierre alltmer blef den ledande mannen, var detta ej nog. De ville då genom
ingripande från gatan nå hvad de ej lyckades vinna i församlingen. Litteratören
Brissot lät på »fäderneslandets altare» nedlägga en petition om konungens afsättning.
Söndagen den 17 juli 1791 skulle den där förses med underskrifter. Men ännu
innehade församlingen makten. Hon sände nationalgardet till Marsfältet, och när
massan mottog den väpnade styrkan med tjut, stenkastning och enstaka skott, lossades
en skarp salfva, hvarpå hopen hastigt skingrades. Ungefär ett dussin suveräna
medborgare blefvo på platsen. Denna händelse blåste upp till något oerhördt, till
»slaktandet på Marsfältet», och längre fram fick mären Bailly plikta därför med sitt
hufvud. Om församlingen kraftigt gått fram på den inslagna vägen, skulle den kunnat
spränga hela jakobinklubben, men den var förskräckt öfver sin egen djärfhet och
lat sakerna gå sin gång. Snart vågade sig de skingrade ledarne åter fram, förbittrade
djupt in i själen.
Under tiden hade öfverläggningarne om författningen fortgått, de olika besluten
sammanfattades, och den 3 september 1791 antog församlingen konstitutionen i
slut-redigerad form. För att ej helt simpelt nödgas nedlägga sin krona aflade konungen
den 14 september motsträfvigt sin ed på författningen. Den »kungliga session»,
under hvilken delta skedde, bildade slutpunkten af revolutionens konstitutionella tid.
Ludvig uppträdde i en enkel dräkt, hvars entia prydnad var Ludvigskorset, hans
länstol hade samma form och höjd som presidentens. Då han började sitt tal, satte
sig församlingens medlemmar; förlägen ville konungen då likaledes satta sig, men
presidenten hviskade till honom, att han skulle förblifva stående. Efter ceremoniens
slut hälsades konungen med gladt jubel; de välsinnade hoppades, att författningens
antagande betydde revolutionens slut. Men knappt var sammanträdet till ända, förrän
täta folkskaror trängde fram, bekransade med eklöf Robespierre och Petion och följde
dem i triumf till deras hem.
Den nya författningen inleddes med en förklaring om de mänskliga och
medborgerliga rättigheterna, betecknade äktenskapet som ett borgerligt kontrakt samt
bekräftade Upphäfvandet af adelskapet, privilegier och andliga ordenslöftens bindande
kraft. Folket utöfvade sin makt, hette det, genom en representation, på hvilken den
öfverflyttades, och församlingen skulle innehafva den i hela dess vidd. Den skulle bestå
af 745 deputerade, framgå ur indirekta val och sitta i två ar. Ingen medlem af
densamma skulle kunna tillhöra ministären; men ministrarne skulle hafva rätt att
uppträda i församlingen. Denna hade den lagstiftande makten; utan dess bifall finge
ej krig förklaras, fred ingås eller förbund slutas. Domsrätt saknade den däremot.
Konungadömet skulle vara ärftligt, konungen okränkbar utom i vissa fall. Han skulle
erhålla ett apanage, få hålla ett lifgarde och framträda som innehafvare af den
högsta verkställande makten, alltså som chef för förvaltningen, hären och flottan.
Men gentemot församlingen blef han maktlös, han kunde ej kontrollera den, ej
upplösa den, och mot dess beslut hade han blott ett suspensivt veto.
Ämbetsmännen skulle för de nya förvaltningsområdena utses genom val. I hvarje
departement fanns visserligen ett verkställande utskott, men den verkliga makten
tillhörde kommunerna, hvilka erhöllo befogenheter, som eljest tillhöra staten. Följden
var, att den allmänna ordningen berodde på öfver 40,000 själfständiga styrelser. Men
gentemot sådant, som icke var begränsadt inom deras område — exempelvis uppror —
stodo dessa hjälplösa, och de mottogo order från klubbarne.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
