Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
470 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
des af inflytelser från alla håll. Han utträdde ur ministären och begaf sig till
arméen i egenskap af divisionsgeneral.
Härmed hade tronens sista stöd fallit. De störtade girondisterna upphetsade
massan, i förstäderna började befolkningen röra på sig, 20,000 demonstranter därifrån
uppenbarade sig den 20 juni i nationalförsamlingens sal och förkunnade folkets
allmakt, drogo därifrån till Tuilerierna, tilltvungo sig inträde och trängde in till
konungen. Under det våldsamma tumultet tog Ludvig sin tillflykt till en fönsternisch,
där han skyddades af ett par nationalgardister, medan den upprörda mängden skymfade
och hotade. Man svängde pikar framför hans näsa, satte en röd mössa på hans
hufvud och nödgade honom dricka en skål för folkets välgång. Flere timmar fick
den misshandlade tåla allt detta; till sist infann sig Petion och förmådde med
smickrande ord de suveräna medborgarne att draga sina färde. Gråtande kastade sig på
aftonen Ludvig och hans gemål, bägge hårdt profvade, i hvarandras armar. Under
det skandalösa uppträdet hade en ung artillerikapten otåligt gått fram och tillbaka;
han yttrade, att med tre, fyra kanoner skulle han skingra hela packet. Kaptenens
namn var — Napoleon Bonaparte.
Denna dags händelser gjorde ett starkt intryck. Nu insåg ändtligen hvar
fördomsfri människa, hvarthän man styrde. En mängd adresser, i hvilka man tog parti for
konungen, strömmade in, Petion och Manuel suspenderades från sina befattningar,
man rooade på jakobinklubbens upplösning. En rörelse i bakåtgående riktning
började. Åter var ett ögonblick inne, då konungadömet skulle kunna åter upprättas.
Det var blott en ledare, som saknades. Plötsligt infann sig Lafayette i Paris. Hela
världen trodde, att han kom för att göra en kupp mot demokraterna; nationalgardet
ställde sig till sin gamle befälhafvares förfogande. Men i stället för att begagna sig
af stämningen och rycka makten till sig begaf han sig personligen till
nationalförsamlingen för att protestera mot hvad som skett, men där blef han föremål för ett
häftigt angrepp. Hofvet mottog honom med köld, och drottningen uttalade öppet
sitt misstroende mot honom. De naturliga bundsförvanterna funno hvarandra ej utan
stötte ömsesidigt bort hvarandra. Utan att hafva uträttat eller vunnit något återvände
Lafayette efter två dagar (den 30 juni) tillbaka till sin armé.
Vänstern, som vid hans ankomst gripits af en ångestfull skräck, hemtade åter
andan. Vergniaud höll ett glänsande tal, hvari han stämplade konungen som
utlandets bundsförvant, som Frankrikes fiende, förklarade fäderneslandet i fara och manade
till kamp mot inre och yttre fiender. Efter några dagar — den 11 juli — blef
verkligen »fäderneslandet förklaradt i fara», d. v. s. belägringstillstånd proklameradt
i Frankrike. Inför allt detta stod hofvet obeslutsamt. Den ministär, som bildats
efter Dumouriez’ afgång, insåg, att konungen ej kunde hjälpas, och afgick därför.
Något nytt bildade statschefen ej sedan. Men i stället bildade motpartiet en
upprorsstyrelse, inom hvilken ledningen väsentligen låg hos Danton. Flere tusen federerade
samlade sig i Paris, delvis afsigkommet slödder, och upprepade gånger egde
sammanstötningar rum mellan dem och nationalgardet. Sektionsförsamlingarne, d. v. s.
de valberättigade männen i Paris’ olika kretsar, höllo olagliga sammanträden tidt
och ofta. I början hade de moderate öfverhand i flere af dessa, men sedan
sektionerna trädt i ständig verksamhet, förklarats permanenta (den 6 augusti), sa blefvo
de bättre elementen inom dem utsatta för sådana våldsamheter, att
omstörtnings-männen blott afvaktade, att de skulle hålla sig undan, for att sedan genomdrifva
brandbeslut i sektionernas namn. Nationalgardet demokratiserades samtidigt genom att
de icke röstberättigade männen, ja, till och med federerade, upptogos i detsamma.
Medan de verkligt frivillige, uppsatta enligt dekret den 4 februari 1791 och
sedermera efter den 11 juli 1792, begåfvo sig till arméen för att förstärka den, strömmade
ständigt nya band af federerade till Paris, den 30 juli kommo de fruktade
marseil-larne, ett urval af det värsta pack. I detta sammanhang må anmärkas, att med dem
»Marseljäsen» ingenting har gemensamt — den vilda sang, som blifvit
revolutions-och nationalhymn och som Rouget de 1’Isle i Strassburg sammansatte delvis af
gamla texter och till gammal melodi.
Med förfäran sågo nu girondisterna, att den makt, som växt upp vid sidan af
den lagliga, blef hufvudmakt och beröfvade dem ledningen. De sökte därför närma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
