Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
482 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
sig snart sagdt hela Frankrike med undantag af några stora städer och Vendée i
partiets händer.
Af de områden, som vågade sätta sig till motvärn, fick Vendée den största
betydelsen. Söder om Loire utbreder sig ett svårtillgängligt, buskbevuxet, af häckar
genomdraget marskland, som närmast hafvet består af torfmossar och sumptrakter.
Där bodde under inskränkta förhållanden en kärnsund bondebefolkning, utmärkt för
fromhet och enkla seder samt med ringa kännedom om den öfriga världen. Den
stod i bästa förhållande till godsherrar och präster och var därför från första
början afvogt sinnad mot revolutionen. Missnöjet växte på grund af förföljelsen mot
präster och emigranter samt till följd af konungens afrättning; det stegrades till öppet
uppror efter utfärdandet af påbudet om utskrifning. Denna rörelse bland bönderna
fick ledare bland här bosatta adelsmän. Bland dessa må nämnas Charette, en f. d.
marinlöjtnant, d’Elbée, en f. d. kavalleriofficer, och Bonchamps, en landtjunkare.
Med skicklighet organiserade de upproret, och de kastade sig mot revolutionens
stormflod med ett hjältemod och en fanatism utan like. Nationalgardena besegrades,
och nästan alla städer i landskapet besattes.
Det var emellertid först småningom, som sakerna utvecklade sig på detta sätt.
Till en början härskade jakobinerna, och de voro beslutna att begagna sin makt
till att definitivt krossa sin sista medtäflare, gironden. Jakobinerna framställde
anklagelser, girondisterna svarade med motangrepp, och Marat blef anklagad inför
revolutionstribunalet. Då upptogo Marats vänner, kommunalrådet, stridshandsken och
anklagade 22 girondister för högförräderi. Bägge angreppen misslyckades; ännu höllo
de bägge partierna hvarandra i jämvikt. Men regeringen förblef jakobinsk. Den
genomdref mot girondisterna beslut om bestämdt pris på bröd och andra lifsmedel —
lagen om »maximum» — gällande för hela Frankrike. Robespierre förklarade vid
detta tillfälle, att hvarje eganderätt, som vore till skada för tredje mans frihet eller
egendom, vore otillåten. Äfven i öfrigt gåfvos uttryck åt starkt kommunistiska kraf.
Hvarje inkomst af 1,500 livrés och däröfver underkastades progressiv beskattning.
Revolutionsutskotten pressade vid utskrifningarne personer, tillhörande motpartiet, till
krigstjenst eller pålade dem godtyckliga skatter. Öfverallt sökte man beväpna
de egendomslöse och göra dem värnlösa, som egde något.
Då inträffade ett bakslag. De borgerliga elementen, som hade hållit sig fjärran
från det politiska oväsendet, funno med fasa, att de höllo på att utlemna sig i
proletariatets våld. De strömmade nu till sektiohsförsamlingarne och erhöllo snart
majoritet. Deras djärfva uppträdande förmådde girondisterna att i konventet göra sig
till språkrör för den nya riktningen. Snart rymde de väpnade banden fältet för de
beslutsamma nationalgardena. Detta blef för mycket; jakobinerna ryckte upp sig.
Kommunalrådet påbjöd upprättandet af en sansculotthär. I det ärkebiskopliga
palatset började ett nytt »upprorsutskott» att hålla sammanträden och föreslog, att listor
öfver de misstänkte skulle uppgöras och 32 girondister utstötaso ur konventet. Mellan
bagge ytterligheterna pressades välfärdsutskottet och Danton. Åter sökte denne
samverkan med girondisterna, men som alltid förgäfves. Girondens mal var att genom
konventet krossa parisarnes våldsregemente. Den fordrade därför, att kommunalrådet
skulle upplösas och konventets suppleanter inkallas, icke till Paris utan tillBourges
för att bilda ett reservkonvent. Lyckades man genomdrifva detta, sa hade man
hopp om att kunna störta jakobinerna, Danton inberäknad. Förslaget afvisades, men i
stället tillsattes den 18 maj ett tolfmannautskott för att granska kommunalrådets
åtgärder och beifra stämplingar mot den allmänna ordningen. Utskottet bestod
till större delen af girondister. För att trygga sig försökte utskottet vinna
nationalgardet och inskränka sektionssammanträdena, och vidare lät det häkta Hébert på
grund af en brandartikel. Hébert var gatans älskling och invigd i jakobinernas alla
hemligheter. Af dessa skäl måste han befrias. En väldig både andarnes och
näf-varnes kamp uppstod. Larmande pöbelskaror inbröto i konventets sal, och då lät
presidenten förklara tolfmannautskottet upplöst. Redan följande dag blef det
visserligen återinsatt, men det var sa pass skrämdt, att det medgaf Héberts frigifning och
ej vågade inskrida mot »upprorsutskottet».
Därpå förklarade sig detta i permanens och dref i förening med statsstreckets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
