Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET YTTRE KRIGET (1792 —1795).
503
Slaget vid Neerwindeii den 18 mars 1793. Kopparstick af Berthauit.
Frans behöfde ej längre taga hänsyn till sin frände Ludvig utan kunde behandla
Frankrike som ett fientligt land. Han uppfordrade Fredrik Wilhelm till ett
eröfrings-krig. Denne var beredd därtill men begärde då ytterligare landvinning i Polen som
krigskostnadsersättning. Ett dylikt kraf väckte förstämning och blef förbundets graf.
Icke de förbundne utan Frankrike var det, som nu vågade en storartad
anfallsrörelse, och denna följdes af oväntade framgångar. General Custine gjorde en djärf
offensiv och eröfrade Speier och Worms; ja, han intog till och med Philippsburg på andra
sidan Rhen. Sedan han knutit förbindelser med ett fransksinnadt parti i Mainz, föll
äfven denna starka fästning i hans händer och kort därpå Frankfurt. Vida kring
genombäfvades Tyskland af skräck, och utpressningar och öfvergrepp kommo dess
folk att ordentligt nyktra till från tankarne på frihet och människorätt. Preussarne
fruktade att blifva afskurna och drogo sig tillbaka till Koblenz, där den utmattade arméen
fick hvila ut. Custine rapporterade till Paris, att om man sände honom förstärkning,
skulle han omstörta hela Tyskland. De revolutionära statsmännen drömde om att
genom operationer till sjöss, företagna i förening med Turkiet, taga Österrike i ryggen.
Betydande penningsummor gingo till England för att bidraga till framkallande af
uppror, Savoyen och Nizza besattes.
Det viktigaste var, att Dumouriez, understödd af Danton, förmådde konventet att
besluta ett stort företag mot Belgien, där man hoppades på hjälp af ett mot
Österrike fientligt parti. Belgien skulle öfversvämmas af fyra härafdelningar. hvilka
visserligen till större delen bestodo af oöfvade frivillige. Mot dem hade Österrike blott
att ställa 25,000 man under hertig Albert af Sachsen-Teschen. Men det var dugligt
folk, rytteriet rent af utmärkt. Den 6 november mötte Dumouriez med 50,000 man
vid Jemappes 13,000 österrikare. Det lyckades honom att kringgå dem och tack vare
öfvermakten kasta dem tillbaka mot Briissel och därmed vinna revolutionens första
egentliga seger i fält. Jublet i Frankrike blef stort, och stor blef skräcken i det
monarkiska Europa. Redan den 28 utrymde österrikarne Belgien, hvarpå detta genast
besattes af fransmännen. Men just denna seger väckte hos de maktegande i Paris
misstankar och afund emot fältherren, och denne å sin sida betalade pratmakarne
med soldatens förakt. Han var till och med betänkt på att med sin armé gå mot
hufvudstaden och åter insatta en förnuftig styrelse. Jakobinerna voro icke okunniga om
hans stämning och gjorde honom i möjligaste mån oskadlig genom att underlåta att
sanda honom både penningar och förråd; hans här smälte därför samman till hälften.
Konventskommissarier kommo till Belgien, skapade revolutionära inrättningar, drefvo
in penningmedel och plundrade, ja, de satte på det skandalösaste sätt i gång en
folkomröstning, som gaf utslag för Belgiens införlifvande med Frankrike. Själfkänslan
hos de maktegande växte till den grad, att de den l februari förklarade krig mot
England och Holland och kort därefter mot Spanien. Äfven Tyska riket, Sardinien
och Neapel stodo under vapen. Parisarne tänkte, att ju tätare gräset växte, dess
bättre läte det sig meja; de hoppades, att man öfverallt med jubel skulle ansluta sig
till befriarne. För detta ändamål satte de i gång en mångaptad, vidlyftig agitation.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
