Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DET YTTRE KRIGET (1792–-1795). 505
I Mainz hade ett par konventskommissarier infunnit sig och proklamerat stadens
införlifvande med Frankrike. En »rhensk-tysk» nationalförsamling hade den 21 mars
under tvång af bajonetter uttalat sin anslutning till republiken. Sa mycket
ogynnsammare gestaltade sig krigshändelserna. Vid Trier ledo fransmännen ett nederlag,
och Custine blef tillbakaträngd till Mainz. Hotad från både norr och söder, utrymde
han Worms och Speier, hvarpå preussarne nödgade Mainz att gifva sig. Konventet
rasade, ställde högkvarterets officerare inför krigsrätt, hvaremot de upproriska
soldaterna omgåfvos med en diktad gloria af hjältemod. Upplösningen inom Custines
här var sa stor, att om de förbundne följt efter honom, han skulle hafva nödgats
utrymma hela Elsass. Men deras oenighet lät dem ej komma till handling.
Fransmännen ökade Moselarmeen till 40,000 man, Rhenarmeen till 60,000, förstärkte
Weissen-<burg-linierna och trängde åter långsamt fram. Äfven i Flandern uteblef ett afgörande.
Dampierre, Dumouriez’ efterträdare, sökte i gränsfästningarne stöd for sina upplösta
^bataljoner. Koburg förblef overksam. I stället för att strida inläto sig England,
Holland, Preussen och Österrike i underhandlingar, men England och Österrike
råkade häftigt i delo med hvarandra, då det blef fråga om blifvande eröfringar på
Frankrikes’ bekostnad. Dampierre blef sa djärf, att han å sin sida anföll de förbundne;
han fann därvid sin död. Nu öfvertog Custine öfverbefälet men insåg naturligtvis
genast, att med de odisciplinerade hopar, som kallades nordarmeen, ingenting kunde
uträttas. Han intog med den en fast ställning och sökte förbättra krigstukten samt
draga till sig förstärkningar och sålunda åter göra sin armé krigsduglig. De förbundne
lemnade honom rundlig tid, sa att han i midten af juli hade till sitt förfogande en
någorlunda krigsduglig här om 40,000 man. Men med jakobinerna och
krigsministern stod han ständigt på fientlig fot; han kallades till hufvudstaden, blef anklagad
och i augusti afrättad.
Hans efterträdare blef irländaren Kilmaine. Denne kunde ej hindra, att Koburgs
här, som under tiden vuxit till 80,000 man, eröfrade Valenciennes och därmed
öppnade sig en väg till Paris. Meu de förbundnes oenighet gjorde, att den icke begagnade
sig af framgången. Trots detta /gestaltade sig laget mycket farligt för republiken:
Marseille, Lyon och Vendée hade gjort uppror, och Toulon togs i besittning af en
•engelsk flotta. Det hade varit möjligt för engelsmännen att landstiga på västkusten,
sardiniska trupper, som nu började deltaga i kriget, hade kunnat rycka mot Lyon,
preussarne mot Metz. Intet af allt detta skedde. Österrike var afundsjukt på Sardinien
och höll sina trupper tillbaka, England grälade med Österrike om besittningen af
^belgiska fästningar och uppträdde kränkande mot Holland. Slutligen skilde sig alla
tre från hvarandra i missmod, och hvar och en gick sin väg. Mellan Preussen och
•Österrike kom det nästan till brytning. Fredrik Wilhelm återkallade sina trupper från
Koburgs här, och vid mellersta Rhen stod hertigen af Braunschweig orörlig, till största
harm för Wurmser, som där förde befälet öfver österrikarne. Förgäfves försökte
*denne på egen hand intaga Weissenburg-linierna; först då han fick hjälp af
preussarne, drogo sig fransmännen i oordning tillbaka och stannade först under Strassburgs
kanoner. Men icke heller nu begagnade de förbundne sig af sin fördel, och under
tiden inträffade den afgörande vändningen i Frankrike.
Den skedde genom välfärdsutskottet, som tog hela krigsväsendet i sin hand och
fann personer, lämpliga att utföra jättearbetet. Två ingeniörofficerare ledde
anskaffandet af krigsförråden, och Carnot skötte uppsättningen af trupperna. Carnot var
likaledes ingeniörofficer och på samma gång matematiker: som sådan har han
efter-iemnat skrifter af bestående värde. Vidsynt, ärlig, kall, en fast och pålitlig
soldatnatur, fullföljde han sina planer med oböjlig vilje- och arbetskraft. I grunden en vek
natur, var han dock en fanatisk jakobin, som hvarken fruktade Gud eller människor.
For honom gällde blott sak; för pratmakare och dagdrifvare fanns ingen plats i hans
ämbetslokaler. Det ar Carnots förtjenst, att massuppbådet (levée en masse) ej
stannade på papperet. Han förstod att upprätta en folkhär, fylld af själfförtroende,
fosterlandskärlek och demokratiska tänkesätt, sammansluten och hållen i ordning genom
en sträng disciplin.
Den 16 augusti 1793 fastslog konventet den grundsatsen, att hela Frankrike skulle resa
sig till försvar for sitt oberoende. Danton hemställde, att alla ogifta man mellan 18 och 25
Världhistoria V. ’ 64
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
