Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
512 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
eftertryck åt rustningarne till sjöss tillsatte konventet ett utskott med Jean-Bon S:t
Andre i spetsen, en man, som hänsynslöst satte arbetet i gång och med våld ville
tilltvinga sig segern, men som ej förstod något af sjöväsendet.
Till Frankrikes lycka stod Englands sjöväsen icke mycket högt. I början
af 1793 voro blott 26 linieskepp och 109 fregatter med 45,000 man disponibla.
Men snabbt och beslutsamt företogos rustningar, och redan 1794 förfogade England
öfver omkring 85 linieskepp och 194 fregatter, 1797 öfver 108 linieskepp, och 1801
tillhörde 135,000 man marinen. Förbundet mellan Frankrike och Spanien 1796
ändrade förhållandet föga, ty den spanska flottan var föråldrad.
Under ett dylikt sakernas läge undveko i början begge parterna större företag.
På fransk sida fick kriget väsentligen prägeln af kaperi med syfte att tillintetgöra
Englands handel, och äfven längre fram, när kriget fick en allvarligare karaktär,
fortgick det på samma satt. Årligen borttogo fransmännen i genomsnitt 500
engelska handelsfartyg. Å andra sidan försökte England att afskära Frankrike från all
tillförsel af lifsmedel öfver hafven; på sådant sätt skulle detta genom uthungring
tvingas till underkastelse.
Den första mera betydande framgången för England berodde på inre förhållanden
i Frankrike. De upproriske i Toulon öfverlemnade stad och flotta till engelsmännen
för att hålla dem Bourbonerna till handa. Hamnen behärskades dock af det franska
artilleriet, och briterna måste därför åter utrymma den, dock först sedan de
bränt 9 franska linieskepp och tagit med sig 4. Men 14 linieskepp och de
viktigaste verkstäderna räddades åt republiken. I Brest huserade Jean-Bon S:t André
och sökte med yttersta stränghet genom afsättningar, häktningar och afrättningar
återställa den tukt och ordning, som hans eget parti tillintetgjort. Han utfärdade
utomordentligt stränga straffbestämmelser och gjorde personer till amiraler, som fyra
ar förut varit underlöjtnanter. Till eskaderchef utnämndes Villaret de Joyeuse, snart sagdt
den ende officer, som var något till åren. Emellertid verkade hans stränghet, att
manskapet åter blef någorlunda stridsdugligt, om an utrustningen alltjämt lemnade
mycket öfrigt att önska. Trots detta ingrep konventet åter förstörande, särskildt då
det i januari 1794 afskaffade marininfanteriet och marinartilleriet och ersatte dem
med nationalgarde.
På våren 1794 var Bresteskaderns besättning åter tämligen fulltalig, Men den
bestod mest af rekryter utan erfarenhet, medan den engelska flottan var bemannad
med officerare och matroser, som varit med och pröfvat på väder och vind. För
att konvojera en från Förenta staterna kommande stor lifsmedelsflotta lemnade
Joyeuse i maj den skyddande redden och träffade nära ön Ouessant på
engelsmännen under amiral Howe. Flere smärre strider uppstodo, och den l juni inträffade
en drabbning. Man stred på ömse sidor med största tapperhet, men till slut blefvo
fransmännen fullständigt slagna med en förlust af 7 linieskepp och 5,000 man. Resten af
fartygen, delvis svart skadade, lyckades Joyeuse återföra till Brest tillika med
spannmålsflottan. Samtidigt gick Corsica förloradt, och äfven under de följande åren
kämpade fransmännen olyckligt eller åtminstone utan framgång. De maktegande i
Paris nödgades inse, att den engelska flottan var absolut öfverlägsen och att en seger
öfver den ej lät tilltvinga sig genom revolutionära våldsåtgärder. De beslöto därför
att afstå från det stora kriget med drabbning i öppen sjö och uteslutande bedrifva
kaperi. Denna afsikt genomfördes med djärf het och beslutsamhet, och under året
1795 gjordes icke mindre an 1,142 priser.
Slutligen grep sig direktoriet på hösten 1795 an med att grundligt omorganisera
republikens bristfälliga marin. En ansedd amiral, Truguet, blef utnämnd till
sjöminister, befälet i hämnarne öfverlemnades åt sjöofficerare, den odugliga
officerskåren upplöstes, och en ny bildades, i hvilken de forna officerarne fingo
anställning, marinartilleriet återupprättades o. s. v. Tillika riktade man åter sin
uppmärksamhet på kolonierna. Nästan öfverallt där hade strider uppstått mellan de
färgade och de hvite. Detta gjorde det möjligt för engelsmännen att 1793 i
Västindien intaga Tabago och viktiga hamnar på Haiti. Följande ar visade sig amiral
John Jervis med en eskader och talrika landstigningstrupper i de västindiska
farvattnen och eröfrade Martinique, S:te Lucie, Guadeloupe och andra öar. Guadeloupe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
