Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
514 J. VON PFLUGK-HARTTUNG, REVOLUTIONEN OCH KEJSARDÖMET.
flottan med den franska Medelhafseskadern i Toulon; tillsamman räknade de 38
linieskepp. Nu måste amiral Jervis på regeringens befallning med sina 15 linieskepp
utrymma Medelhafvet samt uppgifva Corsica och Elba och drog sig tillbaka till Lissabon.
Den 14 februari 1797 vann han en glänsande seger vid Kap S:t Vincent. Af 25
spanska linieskepp tog han 4 och jagade resten till Cadiz, som han — numera
upphöjd till lord S:t Vincent — höll blockeradt från april till årets slut. Härmed hade
en vidare samverkan mellan de förbundnes flottor omöjliggjorts, men de segerrika
engelsmännen kunde å sin sida bemäktiga sig det spanska Trinidad i Västindien.
Faktiskt inträdde en vapenhvila, och den kom det stolta Albion förträffligt till
pass, enär samtidigt, under året 1797, myteri utbröt på alla dess flottor, och under
andra förhållanden kunde häri legat en allvarsam fara. Nu blef det möjligt att utan
större olägenheter, genom förening af stränghet och eftergifter, blifva herre däröfver.
Därigenom blef ock den uppgift olöslig, som direktoriet förelagt general
Bonaparte, ett förödmjukande af fienden på andra sidan hafvet. Emellertid vidtog man
storartade förberedelser for en landstigning på den britiska kusten. Betydliga
truppmassor sammandrogos under Bonapartes öfverbefäl vid franska kusten från Cherbourg
till Antwerpen, kustbatterierna sattes i stridsdugligt skick, nya anlades, och hundratals
grundgående farkoster byggdes för att användas vid öfvergången. Baiaviska republiken
skulle bidraga med 400 fartyg, Spanien skulle hålla sina eskadrar under segel i
Cadiz och Ferrol för att sedan låta dem i Brest förena sig med den franska flottan.
I början af februari 1798 gjorde generalen en inspektionsresa utefter kusten; han
insåg då, att ett sa storartadt iföretag som det, hvilket han planerade, skulle kräfva lång
tid och omöjligt läte sig utföra under det löpande året. Det tog emot öfverallt; det
fattades dugliga handtverkare och dugligt sjöfolk. Då nu spanjorerna höllos
blockerade i Cadiz och holländarne vid Kamperduin sa godt som tillintetgjorts, sa
försvann hvarje utsikt till hjälp från de förbundnes sida, hvaremot den engelska
marinen svällde ut till den väldiga siffran af 120,000 man och 451 krigsfartyg,
hvaribland ej mindre an 104 linieskepp.
Under sådana förhållanden uppgaf Bonaparte tanken på en landstigning i
England. Men då han ej omedelbart kunde träffa arffienden, sa skulle han medelbart
göra det — i Egypten.
6. Direktoriet (1795—1799).
Författningen af ar III var den bästa, Frankrike dittills haft, men den bar inom
sig dödens frö på grund af arfvet efter det förgångna och på grund af dess alltför
skarpa åtskiljande af de politiska befogenheterna. Två tredjedelar af konventets
medlemmar återfunnos i de nya råden; direktorerna, likaledes män från skräcktiden,
kunde hvarken ajournera eller upplösa den lagstiftande kåren. Direktorerna voro
fem, de voro sins emellan oeniga, och därigenom att hvarje ar en utgick, kunde
ingen kontinuitet bevaras. Tre drag hafva skänkt åt direktoriets historia dess prägel:
kampen mellan laglig och revolutionär regering, statsbankrutten och Napoleons
uppstigande till makt.
Sektionernas resning i vendémiaireår IV (oktober 1795) vållade en bitter fiendskap från
de bättre medborgarnes sida gentemot regeringen och skapade en djup klyfta mellan
civile och militäre. Thermidoristerna hade förvandlats till jakobiner, som mot
landets önskan med våld höllo kvar statsrodret i sin hand. Flertalet af de
röstberättigade utgjordes af arrendatorer och bönder, som genom de feodala bördornas
afskaffande och billigt förvärf af *nationalgods njutit stora fördelar och därför voro
republiken lika tillgifna, som de förblefvo trötta vid terrorismens oroliga tider.
Därmed var valens utgång gifven. Längtan efter lugn verkade till den grad
genomgående, att mer an en af de moderates ledande män valdes i ett flertal departement,
en till och med i 72. Men just detta blef ödesdigert för de moderate, ty blef någon
vald på mera an ett ställe, tillhörde afgörandet i sista hand ej folket utan konventet.
Dess jakobinska majoritet begagnade naturligtvis sin rätt till att hänsynslöst
förstärka sina egna led.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
