Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POLENS ANDRA OCH TREDJE DELNING (1788—1797). 525
Men Polens framtid berodde mindre på dess eget folk an på grannstaterna, hvilka
redan länge arbetat på lösningen af den östeuropeiska och den franska frågan.
Naturligtvis orsakade därför den polska hvälfningen missnöje i Berlin och oro i
Petersburg, där Katarina sedan långt tillbaka betraktade Polen som sitt säkra byte. Hon
skulle genast hafva inskridit med vapenmakt, om hon ej fruktat Österrike och Preussen.
Under dessa förhållanden kom henne väl till pass den tilltagande spänningen mellan
dessa bägge makter och Frankrike. Den sluga kejsarinnan gjorde sitt bästa att
drifva dem till krig for att själf få fria händer. Till dess bidade hon sin tid.
Annorlunda förhöll sig kejsar Leopold. För honom var ett starkt Polen som
motvikt mot Preussen och Ryssland till den grad nödvändigt, att han sannolikt hade
sin hand med i händelserna den 3 maj. Då samtidigt den franska frågan antog
ett hotfullare utseende, sa beslöt han att behandla bägge i ett sammanhang. Ett
personskifte i Berlin gynnade hans planer. Där hade Hertzberg fortsatt Fredrik den
Stores mot Polen och Österrike fientliga politik, men han undanträngdes af sachsaren
Bischoffswerder. Denne syftade till ett förbund med Österrike och följaktligen till en
skonsammare behandling af Polen. Han erkände alltså de nya förhållandena i
grannriket, begaf sig till kejsaren och slöt den 25 juli med honom ett preliminärt fördrag,
i hvilket Polens område och författning garanterades och i hvilket alla makter inbjödos till
krig mot Frankrike. Detta betydde en fullkomlig svängning i den mellaneuropeiska
politiken. I Pillnitz förnyades och befästes förbundet vid en personlig sammankomst
mellan Fredrik Wilhelm och Leopold. Men då Leopold insåg, att ett kraftigare
ingripande i de franska angelägenheterna skulle vara liktydigt med Polens utlemnande
till Ryssland, höll han sig klokt tillbaka. Men han dog snart, och hans efterträdare
Frans råkade i krig med Frankrike, understödd af sin bundsförvant Preussen.
Därmed hade den situation inträffat, som Katarina afvaktat. Hon underblåste
partisplitet i grannlandet. Ledarne för de missnöjde i Polen, hvilka voro helt
beroende af kejsarinnan, sammanträdde den 14 maj 1792 i Targowica, förklarade den
nya författningen ogiltig och anropade Ryssland om hjälp att återställa den gamla
friheten. Katarina lät ej länge bedja sig utan sände redan ett par dagar senare
80,000 man öfver gränsen. Ehuru man redan länge vetat, hvad som från hennes
sida var att vänta, hade man alldeles icke företagit tillräckliga rustningar. Nu
förlänade visserligen den förskräckta riksdagen Stanislaw oinskränkt makt, men
denne stannade lugnt i Warschau, då han ej trodde på någon framgång. Patrioterna
däremot samlade ihop 30,000 man, utkämpade under den duglige generalen Taddeus
Kosciuszko vid Dubienka en ärofull strid men sågo sig snart tillbakaträngda af
öfvermakten och funno inom kort allt motstånd omöjligt. Den 22 juli biträdde Stanislaw
konfederationen i Targowica. Om han trott sig härmed rädda Polens område, misstog
han sig. Katarina ville införlifva det värnlösa landet med sitt rike. Men för att
kunna detta behöfde hon sina grannars medgifvande, och ett sådant kunde hon blott
köpa sig genom att dela rofvet. Hon hade redan i detta syfte närmat sig dem;
Preussen var hågadt, Österrike höll sig tillbaka. Den listiga damen begagnade sig
af deras oenighet till vidlyftiga underhandlingar, som drogo ut i månader. Kejsar
Frans hade fullt upp att göra med Frankrike. Den 13 juli slöt han ett fördrag med
Ryssland, enligt hvilket Polens gamla författning skulle återställas och Ryssland lemna
sitt bistånd mot Frankrike. Följande månad ingicks en liknande öfverenskommelse
med Preussen. I intetdera fördraget talades om någon delning af Polen. Under tiden
fortgingo förhandlingar mellan Österrike och Preussen angående ömsesidig godtgörelse
och stundom antogo dessa de mest hotfulla former. Preussen begärde en polsk
provins och erbjöd Österrike att tillbyta sig Bayern, hvars kurfurste skulle erhålla
Belgien. Österrike ansåg, att det härigenom egentligen ej skulle göra någon vinst,
och yrkade, att Preussen skulle därtill lägga sina ansbach-bayreuthska besittningar.
Fredrik Wilhelm brusade förgrymmad upp, då han hörde, att hans hatade
bundsförvant hade panna att göra anspråk på dessa gammalhohenzollerska land.
Emellertid lades bytesförslaget undan, då Dumouriez eröfrat Belgien, och Österrike gjorde
nu anspråk på att, om Preussen finge godtgörelse i Polen, likaledes göra en
landvinning där. Då hotade Preussen att draga sina trupper från krigsskådeplatsen i
Frankrike. För Österrike återstod intet annat an att motsträfvigt gifva sitt bifall till ett sär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
