Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
POLENS ANDRA OCH TREDJE DELNING (1788 — 1797). 527
af hopp att flamma upp. Då Igelström, den ryske befälhafvaren i Warschau, gaf
befallning, att därvarande tyghus skulle öfverlemnas åt honom, reste sig den polska
besättningen och utdref ryssarne efter en två dagars blodig gatustrid. Konungen
arresterades, Kosciuszko kallades till Warschau och erkändes som diktator. Nu reste
sig äfven Vilna. Öfverallt måste ryssarne rymma fältet.
Underrättelsen om det polska upproret väckte öfverallt det största uppseende och
utöfvade en djupgående inverkan på kriget med Frankrike. Nu som förr voro Preussen,
Österrike och England oeniga. I Berlin ville man ej lemna understöd åt huset
Habsburg vid dess sträfvan efter en landvinning, det månde vara en bayersk, belgisk
eller fransk, och kabinettet i Wien vägrade att erkänna Preussens förvärf i Polen.
För Hohenzollrarne låg tyngdpunkten i öster; för ett dubbelt krig räckte tillgångarne
ej, och sålunda beslöt konungen att vid Rhen blott kvarlemna en observationshär
och med 40,000 man marschera mot Polen. Följden häraf var, att fransmännen
kunde eröfra Holland och vänstra Rhenstranden. Under tiden hade Thugut
oförtröt-tadt friat till Katarinas gunst och rent af erbjudit henne ett nytt krigsförbund mot
Turkiet. Då hon trodde, att den polska frågan för närvarande var bragt till slut, gick hon
in härpå .— det var for öfrigt hennes älsklingsönskan. Hon började sammandraga
sina stridskrafter vid den turkiska gränsen och försvagade därigenom sin ställning i
Warschau. När nu Polen oväntadt reste sig, måste hon sända sina soldater dit;
men vägen var lång och kräfde tid. Hon var nu fast besluten att en gång för alla
afgöra Polens öde, medan Thugut vid grannstatens förestående tillintetgörelse ville
kapa åt Österrike största möjliga område och efter bästa förmåga hindra, att Preussen
nu skulle vinna ytterligare förstoring.
Under tiden hade händelserna i Polen utvecklat sig på ett högst olyckligt sätt.
Det hade ej blifvit en rörelse, som enade alla och sopade bort allt, som var egnadt
att splittra, tvärtom — de mest skilda sträfvanden frodades. För adeln var
Kosciuszko med sin demokratiska läggning misstänkt, för bönderna och borgarne tycktes
han for mycket aristokrat. Bönderna önskade befrielse från sitt beroende, men detta
satte sig adeln emot. I städerna uppväxte raskt efter franskt mönster politiska klubbar,
hvilkas radikalare element hetsade massan mot de misstänkte och ville lägga alla
aristokrater och hofsamma under bilan. Allvarsamma oroligheter utbröto, som
Kosciuszko med vald måste dämpa, och sa vållade detta i sin tur hat och ovilja. Sålunda
uppflammade ej en allmän patriotisk resning; många borgerligt sinnade afskräcktes på
grund af öfverdrifterna, och på landet förhöll sig den lifegna befolkningen till största
delen likgiltig. Genom allt detta förlamades de militära åtgärderna. Den makt, hvars
trupper först öfverskred gränsen, kunde vara säker på framgång.
Preussarne kommo först. Den 6 juni slogo de polackarne i grund vid Rawka;
Kosciuszko drog sig tillbaka till Warschau, medan fienden bemäktigade sig Krakau.
Detta var ödesdigert, ty Österrike ansåg Krakau ligga inom dess egen intressesfär
och lät därför å sin sida 20,000 man rycka in i södra Polen. Hade Fredrik Wilhelm
varit en viljekraftig man, sa skulle han helt enkelt gjort ett hastigt slut på kriget med
Polen och i sin sålunda vunna maktställning lugnt afvaktat händelsernas utveckling.
Men det låg fjärran från hans natur; han läste hellre depescher, som tidt och ofta
anlände från Wien och Petersburg. Först den 2 juli inträffade han utanför Warschau.
Ett beslutsamt anfall skulle hafva bragt staden i hans händer, ty där rådde
fullständig oordning. Men i stället för att slå till lågo preussarne stilla, återigen hejdade genom
diplomatiska betänkligheter, hvilka Katarina med slughet förstod att underblåsa.
Sjukdomar kommo härens led att glesna, i de nyvunna områdena utbröt ett uppror,
Madalinski började brandskatta preussiska städer och afskära tillförseln. Detta blef
för mycket; konungen tappade hufvudet, upphäfde förargad belägringen af Warschau
och drog sig tillbaka till det preussiska Polen.
Nu var tiden inne för Ryssland. Från turkiska gränsen ilade Katarinas trupper
in i landet, anförda af Suvorov, som hade bestämda order ätt raskt bringa saken
till slut. Oemotståndligt trängde han fram, nedslog alla fiender och marscherade
på hufvudstaden. Från andra sidan kom den ryska afdelning, som kämpat vid
preussarnes sida. Polackarnes sista hopp var att hindra bägge styrkornas förening.
Kosciuszko kastade sig därför mot den svagare, från väster kommande fienden, men
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
